Som en luden, skygg, liten larv sitter den skamset på överläppen. Lundagårds Oscar Lundberg har gått emot sitt eget omdöme och låtit mustaschen växa ut under sina resor i Centralamerika.
Jag har begått en pinsamhet. Jag har frivilligt vanställt mitt ansikte med vad som lämpligast liknas vid en söndersliten gammal grillborste. Med sina tunna, glest placerade strån klädde mustaschen min överläpp från Panama till Nicaragua. Jag passade på där ingen skulle känna igen mig. Men varför? Jag tyckte inte ens att den var särskilt snygg. Vari består ansiktsbehåringens dragkraft?
Foto: Oscar Lundberg
I Granada, vid kusten av Nicaraguasjön, kantas de slingrande kullerstensgatorna av hus och kolonial arkitektur målad i regnbågens alla färger. Här inträffade kulmen på en inre kamp. De främmande blickarna kändes allt mer genomträngande och deras budskap allt tydligare:
– Ska du inte raka av den där, amigo?
Jag vek mig. Med snabba, nästan huggande drag utplånade rakhyveln det sista spåret. Mustaschen, som om man kisat i motljus kunnat misstas för en tunn tangorabatt, var borta. Jag såg på mig själv i spegeln. Det var anmärkningsvärt hur dramatisk en så ringa fysisk förändring upplevdes.
Som jag senare skulle förstå var förändringen inte rent materiell, det var snarare en metafysisk sådan. Att se mig själv i spegeln var som att stöta på en person man känner hemifrån på andra sidan jorden.
Dissonansen mellan min självbild och min spegelbild understryker kärnan i ansiktsbehåringens dragningskraft. Jag hade genomgått en metamorfos som sträckte sig bortom fåfänga och fri vilja. Det var sedan länge ödesbestämt.
Längst bak i min nedskavda, beigebruna dagbok ligger en bild på min pappa. De råsnygga och ungdomliga dragen placerar honom i ungefär min ålder. Under den redan då stora näsan sitter den, så kal och luftig att den knappt kan urskiljas från en skavank på den gamla bilden: Mustaschen.
Att förgäves försöka odla en mustasch man egentligen inte vill ha är en övergångsrit lika gammal som spegeln. Och det är dit lockelsen hör. Mustaschförsöket är alla pojkars sista nyck innan mandomen fullbordat sitt grepp. Det är den moderna mandomsriten.
Kanske blev jag del av den manliga gemenskapen först i det där badrummet i Granada. Kanske just för att vi alla delar den tabbe som mustaschförsöket utgör.
För trots allt är mustaschförsöket just det, en plump i registret – en pinsamhet. Ska man verkligen behöva utsätta sig själv och andra för en luden skamfläck för att bli man? Den manliga gemenskapen bör utvecklas i den riktning att mustaschförsöket blir obsolet.
Jag var inte redo att bryta mig fri. Kanske kommer min son vara det.
