Sorgen fortsätter att ha en stark närvaro i samtidslitteraturen. Esther Arndtzén har läst Jenny Tunedals nya diktsamling, vars drömlika ton är häftig men där smärtan är lite för frånvarande.
Hur skriver man egentligen om sorg? Hur gestaltar man den, i all sin komplexitet, genom språket? I sin femte diktsamling, den Augustprisnominerade Rosor skador från 2017 skrev Jenny Tunedal om sin mors demenssjukdom och sorgearbetet som följde. I sin nya bok Dröm, baby, dröm fördjupas ytterligare relationen till sörjandet med en samling suggestiva dikter om sorgens förmåga att förflyktiga livet.
I centrum av den här diktsamlingen står förlusten av en syster. Diktjaget upplever en stark ensamhet, känslan av att vara kvarlämnad i livet. Det är framförallt i dikten ”ELEKTRAFORMULÄRET”, utformad som ett slags självskattningsformulär, som både saknaden efter den förlorade och diktjagets ensamhetskänsla aktualiseras. ”Det finns inget jag inte vill säga dig”, skriver Tunedal till detta genom dikterna återkommande du som kan tänkas vara systern.
Dikterna är vackra, meditativa och beströdda av intertextualitet.
Jenny Tunedal är en av våra främsta poeter, och hennes poesi håller alltid hög kvalitet. Dikterna är vackra, meditativa och beströdda av intertextualitet. Här finns den grekiska mytologins (och jungianska) Elektra närvarande, som en symbol för diktjagets känsla av förvisning och för den såriga relationen till föräldrarna som beskrivs i flera av dikterna. Elektra-figuren skiftar på ett intressant sätt mellan att vara subjekt och objekt; ibland identifierar sig diktjaget själv med henne och ibland projiceras hon i stället på systern, eller en icke tydligt identifierbar annan.
Här finns också vackert invävda referenser till andra poeter, såsom Anne Sexton och Emily Dickinson, diktare som Jenny Tunedal själv har arbetat med att översätta. Även Freuds drömtydning spelar en viktig roll i diktsamlingen.
Bild. Wahlström & Widstrand.
Dikterna i Dröm, baby, dröm kännetecknas också av flyktighet, delvis skapad just av en form av drömtillstånd. Men det är också som att sorgen och döden i sig får livet att fly och gör tillvaron relativ. I en av dikterna citeras Freud: ”Jag var inte fri att dö så länge hon levde och nu är jag det”. Döden är också förlösande, på det sätt vilken den förändrar verkligheten. Även diktjaget är flyktigt, utan en tydlig identitet. Vem är denna i rubriken, och återkommande i dikterna tilltalade ”baby”? Är det systern eller kanske diktjaget själv?
Poesins språkmaterialistiska lekfullhet och drömlika logik är häftig, men är också det som på sina ställen gör texten lite för svårsmält för att vara helt medryckande. Det är en stil som också gör sorgen upphöjd och abstrakt. Det är som att Jenny Tunedal inte helt bottnar i den sorg som hon vill gestalta, som att det finns en ovilja att ta i det mest smärtsamma. En distans till sorgens fula ansikte, det såriga och uppslitande. Jag uppskattar den språkliga skickligheten, men även en ordkonstnär som Jenny Tunedal kan tjäna på att vara mer rak ibland.
