Dolusspexet någonstans mellan La Bamba och Röda Torget

Kahlo, Rivieras och Stalin. Lundagårds Johan Larsson har sett Dolusspexarnas “Frida Kahlo eller konsten att skilja på verk och passion”, som lämnar honom med en fundering på om man verkligen kan skämta om allt trots allt?

Titel: Frida Kahlo: eller konsten att skilja på verk och passion
Regi: Zebastian Norhöj och Ebba Ståhlgren
Orginaluppsättning: VT2018
Visas: Gustafscenen i AF-borgen, 30 mars-1 april

Lunds enda kårspex bjuder på återuppsättning av allt från ”sexiga ledare”, röda armen och en tidlös romantisk berättelse. Att få ihop allt det i ett spex må låta kaos och låter så just för att det är det. “Frida Kahlo eller konsten att skilja på verk och passion” lovar en kväll med oförväntade ögonblick och vågade skämt och de lever upp till dessa förväntningar för det mesta på gott och ont. 

Dolusspexet är varken i den graciösa stora salen på borgen eller i en en liten och improviserad nations lokal, istället är de i den blygsamma men funktionella Gustavscenen precis brevid Cafe Athen. Spexet skämtar själva om att de inte ens har en scen eftersom scenen bara bjuder på platt mark. Det känns annorlunda, men Dolusspexet gör det bästa av lokalen och utnyttjar både den goda ljudanläggningen och närheten till publiken. 

Berättelsen följer konstnärsparet Frida Kahlo och Diego Riveras jakt efter sann kärlek från La Bamba till Moskva och tillbaka. Paret lever som ett lyckligt studentpar där vinet smakas direkt ur flaskan och där gränserna för förhållandet ännu inte har bestämts. De båda konstnärernas relation sätts på prov när den soliga brevbäraren Sunny Days levererar ett brev om att Stalin behöver ett nytt porträtt. 

Spexet är fyllt med många fåniga karaktärer som bidrar till en kaotisk, rolig och spännande atmosfär.  

Spexet är även fyllt av skämt, kanske lite för många på sina ställen. De flesta skämten är genomtänkta och vitsiga men en del upplevs som de bara existerar för att chocka publiken. Spexet behandlar dels Stalinterrorn vilket väcker frågan om man kan skämta om allting? Spexscenen har alltid varit ett forum för parodi där det är möjligt att uttrycka annorlunda skämt och åsikter. Trots det så reagerade jag väldigt starkt på när en överklasskaraktär uttrycker lite nonchalant att “arbete ger frihet”. Stalin porträtteras som en galen egoistisk tyrann som måste fylla den dagliga kvoten av offer då “folket inte förtrycker sig själva”. Detta i kombination med att använda fiktiva offer av Stalinterrorn som skämt resulterar i att jag lämnar denna uppsättning med en dålig känsla i magen. 

Dolusspexet når inte hela vägen fram i sin komedi. Om detta beror på att ämnet känns lite för nära verkligheten i dagsläget (vansinnesvåld från en rysk regim) eller för att skämten helt enkelt inte håller en lika hög standard som andra spex i Lund som behandlar historiens mörkare delar kan jag inte riktigt avgöra.

Men skämt som balanserar på gränsen till smaklösa till trots så har även detta spex sina stjärnor. Karaktäriseringen av Anders “Praolev” Pålsson som är Stalins praoelev är nästintill perfekt, skådespelaren lever sig in i rollen i allt från hållning till uttryck.

I slutändan är “Frida Kahlo” ett studentigt spex fyllt med studentiga skämt om allt från nationslivet, till sex, och alkohol. Det är ett underhållande spex med en farsliknande berättelse. Från publikens applåder och skratt går det att anta att de många hade roligt men jag undrar om verkligen alla var bekväma under framträdandet, eller om det helt enkelt var ett resultat av klassiskt gruppmentalitet.