Ett skifte har skett där kvinnor börjat synas mer på de stora tidskrifternas kultursidor. Men när detta gavs stor uppmärksamhet så menar Lundagårds kulturkrönikör Lydia Löthman att en viktig fråga glömdes: varför?
I januari blossade en lätt absurd debatt upp på landets kultursidor. Karin Petersson, kulturchef på Aftonbladet, gick till hårt angrepp mot den kvinnodominerade kulturjournalistiken och den negativa inverkan hon menar att denna har på den svenska kulturvärlden. Kvinnor tenderar att vara intresserade av privatliv och vardagsproblem vilket även präglar den kultur de lyfter fram och rekommenderar. Reaktionerna lät givetvis inte vänta på sig.
Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens nyheter, pekade i en särskilt skarp replik på att flertalet manliga kulturskribenter regelbundet gör sig skyldiga till precis samma beteende som Petersson tillskriver kvinnor.
Det mesta blev sagt i Beckmans inlägg men den högst intressanta aspekten glömdes tyvärr bort både här och i debatten i övrigt; Varför?
Frågan om varför kultursidorna, samt journalistiken i sin helhet, till allt större del utgörs av kvinnor är viktig och bör diskuteras. Även om svaret säkerligen är både mångfacetterat och komplicerat bör man akta sig för ett vanligt förekommande felslut. Nämligen att det ökade antalet kvinnor automatiskt antas vara en jämställdhetsreform.
Parallellt med den förändrade könsfördelningen inom kulturjournalistiken har nämligen en annan jämförbar utveckling skett.
I konkurrensen med sociala medier blir det allt svårare för traditionella tidningar att klara sig. Deras tidigare så självklara status som tredje statsmakt kan numera ifrågasättas och många journalister upplever att digitaliseringen hotar deras yrkesidentitet. Man kan fråga sig om det är en tillfällighet att andelen kvinnor inom journalistiken ökar samtidigt som tidningarnas maktposition försvagas.
I själva verket verkar detta vara en vanlig företeelse. Lärarförbundet har exempelvis länge lyft frågan kring läraryrkets sjunkande status och hur denna relaterar till att yrket har gått från att vara mans- till kvinnodominerat.
Generellt är det vanskligt att anta att de kvinnor som idag sitter på tjänster och poster som tidigare innehades av män också innehar samma makt. Det är särskilt vanskligt när arbetsförhållandena har förändrats dramatiskt, som för journalister. I allt hårdare konkurrens och i en miljö med fortsatt skev syn på kvinnomakt sticker den växande gruppen kvinnliga kulturskribenter ut. Om vi kan ta reda på varför kvinnorna blir fler kan kanske en efterlängtad bit i det rätt tomma jämställdhetspusslet infogas. Det sökandet måste fortsätta.
