Ryuusuke Hamaguchis film om två människor och en bil vann tidigare i veckan en Oscar för bästa utländska film. Lundagårds Isak Aho Nyman har sett filmen och imponeras av en långsam berättelse om livet, varandet och stillheten.
Originaltitel: ドライブ・マイ・カー
Regissör: Ryûsuke Hamaguchi
Biopremiär: 1 april 2022 (Sverige)
Språk: Japanska
Längd: 2h 59 min
via Njutafilms
Hur ska man beskriva en film som Ryuusuke Hamaguchis Oscarvinnare Drive my Car? Den är 179 minuter lång och utnyttjar varje minut för att berätta otaliga historier som återkommande snuddar vid varandra, men som inte leder mot något traditionellt klimax. De parallella narrativen syftar istället till att ge insikt både till tittaren och till filmens persongalleri. När allt ligger på bordet, både liv och död, känslor och handlingar, ser vi att det inte spelar så stor roll vad som faktiskt händer. I stället flyttas vikten till varför något händer såsom det gör och hur det kommer påverka karaktärerna.
Samspelet mellan berättelser går ibland bortom att faktiskt driva filmens handling framåt. Drive my Car för även ett slags samtal utåt, med andra verk. Inte bara med den novell av Haruki Murakami som filmen bygger på, utan också med Anton Tjechovs pjäs Onkel Vanja.
Navet för alla filmens berättelser är en uppsättning av pjäsen på en mängd olika språk, där skådespelarna knappt förstår varandra överhuvudtaget. Onkel Vanja och uppsättningen av densamma blir på så sätt både del av narrativet och fungerar som en metafor för filmen i stort. Regissören och huvudkaraktären Kafukus liv och tankar förmedlas både genom hans handlingar i filmens verklighet och genom vad som sker på teaterscenen.
Stillbild via Njutafilms
Det här komplexa samspelet gör att Drive my Car kan te sig komplex eller svårtillgänglig, men den berör på ett omedelbart och kraftfullt sätt. Den delar sina styrkor med filmer som Min granne Totoro, Lost in Translation och Lady Bird, där det som stannar hos tittaren efteråt främst är en känsla som nästan känns frikopplad från berättelsen man just bevittnat. En känsla av stillsam glädje och fascination över både världen och tillvaron, men som också kommer från något smärtsamt.
Precis som skådespelarna i pjäsen behöver känna in varandra med en känslighet som inte annars krävs, behöver vi som ser filmen också lyssna efter vad den har att säga. Beroende på vad man lägger fokus på kan man komma ut från biografen med helt olika uppfattningar. Där en besökare har sett en roadmovie där två trasiga personer söker tröst hos varandra, kan en annan ha sett en varningssägen om kändisskapets baksidor och åter en annan ha sett ett komplext familjedrama.
Trots alla narrativ, deras förtjänster och brister, så är det verkligt vackra i Drive my Car ödets tunna, röda trådar som vävs mellan filmens alla delar. De binder inte ihop filmen, utan uppstår i sprickorna mellan karaktärer, berättelse, foto och ljud; de hypnotiska sekvenserna där inget egentligt händer. Genom ett fönster ser Kafuku inlandshavet slå mot vågbrytare. Bilfärjan till Hokkaido visar en nyhetssändning. På en kustparkering viker Watari ihop den röda Saabens skyddande tyghölje. Genom att visa hur livet pågår medan berättelserna vecklar ut sig påminner Hamaguchi tittaren om att det här är personer som lever liv lika små och stora som alla som sitter i publiken.
Jin Daeyeon som Gong Yoon-soo.
Stillbild via Njutafilms
I en värld där det mesta existerar för att synas och bli betraktat för sin vackra yta så visar Drive my Car upp något som till en början ter sig oansenligt. Som tittare tvingas vi därför att reflektera över vad det är som sker: varför visas det här? Varför vill jag ens se det? Det ständiga sökandet låter filmen ta rot längst in i varje tittare och där växa till en upplevelse som tillhör bara dem. Drive my Car håller upp en spegel mot oss och säger “det här är livet”, och mitt i allt lidande och allt det fula så finns en subtil skönhet. En skönhet som inte insisterar på att bli observerad men som finns där om du letar efter den.
