Dalai Lamas efterträdare – hotellägare eller överstepräst?

Dalai Lama träder upp på Stora scenen igen! Toddyspexet sätter den här våren upp "Dalai Lama", Lundagårds Olof Bärtås infann sig på plats på genrepet. Spexet bjöd på särpräglade och imponerande individuella prestationer – men i helheten fanns det något som, förr eller senare, kommer behöva tas itu med.

Titel: Dalai Lama
Regi: Emil Lundqvist
Orginaluppsättning: 1985
Visas: Stora salen i AF-borgen, 1-3 april

Det är få saker som säger Lund som de första tonerna i ett spex: när orkestern drar igång och spelar sina karaktäristiska slingor; slingor som blandar genrer från cirkus till storbandsjazz och revy. Även jag, som vanligen inte brukar betrakta mig själv som särskilt studentikos, kan inte låta bli att känna en varm tillhörighet med studentlivet när jag hör detta. 

Dalai Lama-spexet handlar, föga förvånande, om Dalai Lama, som en dag har fått tillräckligt mycket karma på sitt ”karmakonto” för att uppnå Nirvana – något som tillkännages till tonerna av Smells like teen spirit. I Tibet, där spexet utspelar sig, ser sig översteprästerna Yin och Yang som lämpade för uppdraget som spirituella ledare. De ges en gåta som de måste finna lösningen på – först därefter kan de ersätta den gamla Laman och låta honom uppgå i evig frid. 

Dock märks det snart att de har konkurrens av den girige hotellägaren Kennert Hilton, som ser en egen vinning i att kunna bli den kommande buddhistiska ledaren. Hans hotellkedja kan då kunnat byggas ut och stärkas med en ny ”branding”. 

Resultatet blir en kapplöpning till Mount Everests topp, där de stöter på en färgstark karaktär efter en annan. Bland flera finns den tweedklädde Sir Edmund Hillary som är på uppdrag av det brittiska imperiet att bestiga bergstoppen, Ben och Troy, två missionerande mormoner som vill frälsa andefattiga västerlänningar och den hurtiga norska flickan med daddy-issues, Thea Hansen, som är på jakt efter sin bortkomne far.      

Vem ska hinna först? Alla har sina egna motivationer, men enas i en jakt efter toppen. 

Det är ett spex med en tydlig handling som driver berättelsen framåt. Scenografin är inspirerad av regionen som spexet utspelar sig i och koreografin estetiskt välanpassad till detta.

Flera rollprestationer är mycket bra. I synnerhet hotellägaren Kennert Hilton och Thea Hansen gör färgstarka roller. Vanligen brukar vissa spexare vara bra på sånger, andra på skådespelandet. Men dessa två, som ett välbekant sigill lyder, är beredda till bådadera: de är humoristiska och livfulla på scenen och har stark närvaro. Och dessutom slås jag över hur otroligt bra sångröster de har. Bravo, kan jag bara säga. 

Dessutom har duon Ben och Troy en slående bra dynamik som publiken tycks älska. Synd är det bara att de, trots ihärdiga applåder, inte har någon omtagning av den enda gången de har ett stort framträdande på scenen. 

En delvis brist som följer med de färgstarka sidokaraktärerna, är att våra huvudrollsinnehavare försvinner något. Karaktärerna Yin och Yang, som rimligtvis borde ta mer plats, lyser inte helt genom. Och Dalai Lama, med sin högtravande röst, är (på ont eller gott?) inte helt olik Tv4:s politikerreporter Marcus Oscarsson. 

Skämten, som är ganska försiktiga, landar ofta väl hos publiken. Här finns inga grova övertramp, vilket förvisso inte är fel, men jag kan inte undra om ensemblen inte har hämmats något av spexets grundpremiss: att en stor massa personer klär sig i munkrockar och förlöjligar sig över buddhismen. Även om uppträdandet i sin helhet är roligt – kan skämten som sådana stundom ibland vara lite själlösa.

Jag lämnar trots allt AF-borgen med goda känslor. Det är glädjande och värmande att de lundensiska traditionerna bärs vidare av även vår generation. Men någon gång, förr eller senare, tror jag dock att vi kommer att behöva fundera över hur andra kulturer skämtas om på scenen. Möjligtvis inte som följd av att en lundagårdsskribent skriver en kritisk recension – utan för att spexarna själva börjar tvivla på sin tradition.