En nyansfattig afton om Sverigebilden

Torsdagskvällen den 31 mars anordnade Studentafton ett samtal om Sverigebilden med skribenterna och debattörerna Alice Teodorescu Måwe och Gina Gustavsson. En kväll som inte levde upp till sina ambitioner, tycker Lundagårds Esther Arndtzén.

Studentafton hålls denna marskväll i en av de vackra salarna på Grand Hotels andra våning. 

Jag går upp för de mattbelagda stentrapporna och kliver in i ett fullsatt rum som surrar av förväntansfulla röster. Känslan av att befinna sig i ”något slags fint sällskap”, som Fredrik Wikingsson uttrycker det i Studentaftons introvideo, är definitivt närvarande. 

Upp på scenen kliver journalisten och samhällsdebattören Alice Teodorescu Måwe och krönikören och statsvetaren Gina Gustavsson. Även författaren och skribenten Lena Andersson skulle medverkat, men denne ställde in i sista sekund. Det blev definitivt något av en besvikelse för mig att denna gäst, med kanske mest stjärnstatus av de tre, slutligen uteblev. Men the show must go on. 

Kvällens moderator är Ida Ölmedal, kulturchef på Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. De tre gästerna slår sig ner framför en backdrop föreställande en stor dalahäst mot en blå bakgrund. Ämnet för aftonen är nämligen sverigebilden och ska enligt evenemangsbeskrivningen bland annat komma att handla om svenskarnas paradoxala självbild, huruvida det finns svenska värderingar, och vad som är typiskt svenskt. Allt som allt frågeställningar som ger förebud om ett intressant samtal. 

Men jag frågar mig, redan innan samtalet börjat, vad syftet med det egentligen är. Jag tillåter mig ha vissa förutfattade meningar, och har svårt att tro att det är en särskilt bred och mångfasetterad bild av Sverige man kommer att få ta del av med tanke på kvällens gäster. Det blir ett till viss del intressant samtal –  men utan att riktigt fördjupas. Delvis för att de två gästerna håller med varandra i nästan allt. 

Den liberalkonservativa Alice Teodorescu Måwe har vid flertal tillfällen skapat polemik i samhällsdebatten. Hon säger själv att hon lidit av den nidbild som skapats av henne som kontroversiell. En stor del av kvällens samtal kom att handla om den svenska offentliga debattens rädsla för oliktänkande röster – och om att tillhöra den skara beskyllda kritiker som Alice Teodorescu Måwe och Gina Gustavsson både identifierar sig med. 

Alice Teodorescu Måwe beskriver en ”pendeleffekt” i svensk offentlig debatt, där folk är benägna att kvickt inta en stark position i en viss fråga för att sedan byta sida när pendeln slår över. Svenskar blir obekväma av komplexa samtal, är försiktiga med att vara kritiska, och vill inte uttrycka avfälliga åsikter av rädsla för att bli utfrysta. Detta är den ögonblicksbild av Sverige och svenskt debattklimat som ges. 

Gina Gustavsson, som började som krönikör på Dagens Nyheter under pandemin och intog en stark ställning mot Sveriges enligt henne för slappa coronastrategi, menar att det beror på att vi svenskar är ”fredsskadade”. I länder som till skillnad från Sverige präglats av konflikt eller krig tänker människor mindre svartvitt, menar Gina Gustavsson. 

Ingenting är, trots allt, svart eller vitt. Följsamheten premieras ofta före kreativiteten i Sverige, som Gina Gustavsson uttrycker det. Skötsamheten kan också sägas vara en del av våra svenska värderingar, menar Alice Teodorescu Måwe. 

En bild av svenskhet som många är beredda att hålla med om. Jag tycker att de båda gästernas bild av det svenska debattklimatet till stor del stämmer, och att dem i sak har rätt att efterlysa det komplexa samtalet och uppmana offentligheten att våga ta det. 

Men vad är det som premieras på Studentafton egentligen? Samtal som är följsamma eller kreativa? Vid ett tillfälle skrattar Gina Gustavsson till mitt i en mening, vänder sig till Alice Teodorescu Måwe och utbrister ”vi håller ju med varandra i allt, det är inte bra!”. Ida Ölmedals modererar däremot väl, och bidrar till en viss nyansering av samtalet med välriktade frågor och motargumentation där det krävs. 

Man kan fråga sig varför Studentafton väljer att bjuda in två gäster som befinner sig så nära varandra på den politiska skalan för att diskutera bilden av Sverige. Lena Andersson, hade hon nu medverkat, hade heller inte avvikit på denna punkt. Att hitta en person med en annorlunda vinkel som på senare tid medverkat i debatten om Sverigebilden hade inte varit svårt. Drömmen om det komplexa samtalet, som kvällens båda gäster så ivrigt pratar om, uppnås alltså inte under kvällens afton. 

Publiken ställde, som vanligen på Studentafton, elaborerade och duktiga frågor som bland annat handlade om synen på religiositet i Sverige och om den växande NATO-frågan. Jag hade dock svårt att hålla koncentrationen under frågestundens sista del, då de två äldre damer som satt sig bakom mig började prata halvhögt med varandra. Reflexartat slängde jag en snabb förargad blick bakåt. En gest som i efterhand kändes just väldigt svenskt, på gott och ont.