Vad för litteratur passar när krig pressar undan all ork? Lundagårds kulturkrönikör Gabriel Lindgren skriver om att finna böckerna som skänker trygghet.
Man frågar sig ofta hur långt litteraturen räcker. Är den till syvende och sist en lyx, eller behöver vi den som människor, som samhälle för att överhuvudtaget kunna fungera och existera? Jag har nog alltid lutat åt det senare, men samtidigt inte riktigt reflekterat över vad det innebär. När krisen är här, vilka böcker är det vi värderar?
Jag är nog inte ensam om att känna att mycket förändrades med Rysslands invasion av Ukraina. Efter två års pandemi trodde man sig vara tillräckligt härdad för att kunna stå pall när det blåste snålt i världen, men icke. Sedan den 24 februari har jag utvecklat en mani av att hålla mig ajour och delaktig i det som nu pågår i omdaningen av vår världs säkerhetsläge. Då är jag ändå förskonad från flyktens faror, krigets gräsligheter och den repressiva statens vedergällningar.
Refresh-knappen på BBC News går varm, jag har blivit en nyfrälst användare av Reddit och jag har under den senaste månaden lyssnat mer på radionyheterna än vad jag gjort i hela mitt liv. Det har varit svårt att fokusera på andra saker, att tillåta sig själv att leva på som vanligt, trots att detta är det enda man kan göra.
Mitt i allt detta tappade jag läslusten. En småtrevlig biografi över den flegmatiska livmedikusen Axel Munthe fick samla damm på nattduksbordet och ersattes i stället av sena nätter med telefonens skärmljus på skadligt avstånd från ögonen medan jag zappade mellan olika informationskanaler.
Så pågick det i två veckor, sen tog jag mig i kragen och tvingade mig själv till att rycka ut någonting ur bokhyllan för att distrahera mig själv. Av en slump drogs jag inte till de böcker jag försummat under flera år. Mitt val landade i stället på sönderlästa dussinromaner fulla av sandkorn från någon stranddag för längesen. Jag plöjde den första boken, och sen en till och sen en till.
Tom Clancy, Frederick Forsyth, Ken Follet. Lättsmälta böcker à la Carl Hamilton om sovjetiska agenter, bomber som desarmeras i sista sekund och en värld där det aldrig råder någon tvekan över vad som är rätt och fel. Där hjältarna alltid vinner, där man redan på första sidan vet att man kommer att läsa den sista med en upprymd känsla i magen och inte den konstanta oron över det man inte vet.
Mitt under brinnande krig i Europa sitter jag och läser romaner om ubåtskrig, förlupna SS-officerare och terrorist-konspirationer, och jag känner mig gladare, mer normal. Litteraturen räcker långt, tänker jag, men det är nödvändigtvis inte den högtravande finkulturella prosan som gör den stora skillnaden. Smaken är som baken, och så även känslan av personlig trygghet i en otrygg tid. När det väl gäller så kan det vara den bok du minst trodde som hindrar dig från att totalt gå ner i desperationens träskmarker.
