Så många engagemang, så lite tid. Lundagårds studentlivskrönikör Elias Nilsson skriver om studentlivets alla val.
Efter tre år i Lund har jag haft engagemang så det sprutat ur öronen. En novisch kanske doppar tårna i studentlivet genom att slava på nationsklubbarna för att sedan avancera i hackordningen eller rentav tröttna. Vi som verkligen fastnar för det möts av en rejäl bergochdalbana.
Det kommer bli svårt att skriva denna text utan att uppfattas som skrytig. Eftersom du som läsare redan klickat på länken är det bara att spänna fast säkerhetsbältet. Jag har gjort så ofantligt mycket roligt under mina tre år i Lund. Under sex terminer har jag bland annat varit ordförande för en stor förening, engagerat mig inom AF och rest med otaliga stockholmståg för helgutbildningar.
Med detta har min vänskapskrets breddats och jag har fått några lukrativa extraknäck på köpet. Det har helt enkelt gått rätt bra. Jag tror att detta har med två saker att göra. Nummer ett är att jag har svårt att säga nej, och nummer två är att fest är inblandat. Jag menar naturligtvis inte att festen är skälet till att jag hittar på nya saker, utan att nya möjligheter ofta uppdagas när ett iskallt flak Tuborg ställs fram.
Nog med skryt. Det finns trots allt en rejäl baksmälla med allt detta, nämligen att dygnet bara har tjugofyra timmar. När man ibland har otur med deadlines sitter man där med texter som ska lämnas in (däribland denna), folk som tjatar att man är sen och den lilla petitessen som kallas för universitetsstudier.
Jag tror att en liten, men naggande god, klick lundastudenter känner igen sig i detta. Ni sitter hemma och slösar er tid med att läsa min text när ni egentligen måste jaga jobbare till nästa nationsklubb, alternativt i panik insett att planeringen för den stundande balsäsongen måste påbörjas. Vi är en underlig samhällsgrupp, men just denna brokiga skara människor brukar i alla fall läsa Lundagård och får därmed ta del av min predikan.
Om någon mot förmodan minns min förra text om studenternas frihet kan ni se detta som en form av fortsättning på min pojkrumsspaning. Trots att det suger när man inte kan ro ihop plugg, jobb och engagemang så är denna situation något att bejaka. Man kommer inte kunna engagera sig på samma sätt senare i livet. Därför måste vi passa på nu.
Om jag ska vara helt ärlig så ser jag ner på kättarna som inte engagerar sig i studentlivet. Vad gör ni ens för något om dagarna? Efter veckans två föreläsningar parkerar ni er framför dumburken och fantiserar om drömjobbet ni ändå inte kommer få. De glassiga jobben kommer trots allt gå till de som, ursäkta min lundaekonomiska, nätverkar i studentlivet.
Så hatten av till er alla som försöker sy ihop studentlivspusslet; ni kommer gå långt. När ni sitter med skrikande ungar och ful partner kommer ni drömma er tillbaka till dessa stressiga men rosenskimrande dagar. För att citera dagens ungdom – yolo.
