Vi har alla varit där, livet känns som det faller samman och kräver en drastisk förändring. Lundagårds Ebba Frid har blonderat sig.
Jag hade egentligen tänkt skriva något snitsigt och edgy om den förrförra Studentafton om “Sverigebilden”, eller som den också kallats, “klubben för inbördes beundran med Teodorescu och 80 Timbro-aspirerande åskådare”. Upplevelsen gjorde mig nämligen mycket arg samt inspirerade till offentligt orerande.
Tyvärr ska jag inte forcera ett okvalificerat och försenat debattinlägg i frågan, då större, nyligen uppkomna problem har tagit udden av min vrede: Jag spontanfärgade håret häromdagen.
För er som inte redan fattar:
Åtminstone 100% av alla kvinnor har någon gång drabbats av ett plötsligt, obevekligt sug efter att färga håret. Det kan utlösas av ren tristess, kris (ofta av ålders-, identitets- eller relations-variant) eller uppstå idiopatiskt.
Hypotesen är att det ska boosta självförtroendet och inge en känsla av nystart.
Det kanske stämmer för somliga, som spelar säkert genom att för en bisarr prissumma delegera hårfärgandet åt en välrenommerad frisör. Med ”somliga” menar jag det bourgeois-skikt vars perfekt ombre-blonderade huvuden ligger risigt till inför den evigt stundande revolutionen.
Eftersom jag är sådär punkigt obrydd samt fattig skyr jag inte high risk, high reward-alternativet: 50-kronorsblondering från Ica. Den vägen har man vandrat förr med tvivelaktigt resultat, men det är precis som med barnafödande – någon naturlig mekanism gör att man glömmer smärtan, som därmed saknar långvarig avskräckande effekt. Den som ifrågasätter liknelsens rimlighet bör påminna sig om vem av oss som är läkarstudent. (Det är jag.)
Så nu står jag här med kycklinggult hår säsongen till ära och inser att jag varken är punkig eller obrydd utan bara en dum rastlös tjej som ville göra något lagom mikrospontant, och nu i ytterst opunkig utsträckning sörjer förlusten av sina naturliga råttfärgslockar.
Hårfärgsnederlaget upptar mitt sinne så pass att all annan sorts färg i världen tycks blekna. Jag skummar igenom studentafton på Youtube, och kan knappt fokusera på allt oifrågasatt nonsens utan ser bara hur sjukt snygg Teodorescus hårfärg är? Kan jag färga så i stället? Absolut uteslutet menar google, då Teodorescus hårfärg är varmtonig och min hy tydligen är “kall sommar”. Grymma öde.
Så är min tillvaro nu. Ingen ilska, ingen glädje – bara lösningsorienterad hår-besatthet. Nu förstår jag varför hårfärgningen är vårt svar på kriser egentligen. Även en misslyckad färgning kan reducera diverse typer av ångest, genom att i stället ockupera all hjärnkapacitet med hår-ångest. Detta är nämligen att föredra – för till skillnad från tron på mänskligheten, förbrukade levnadsår eller ditt ex, kommer din naturliga hårfärg åtminstone garanterat tillbaka!
