Är det verkligen rimligt att studenter ska hantera diskrimineringsärenden? Och vad händer om den du förväntas anmäla till är den som utsatt dig? Lundagårds Li Brundell har fått nog av att denna typ av ärenden inte ges de resurser de förtjänar.
Jag har sedan några kvartal tillbaka, i mindre och i högre frekvens, gått på testosteron. Jag har alltså experimenterat tillräckligt mycket med mina könshormoner för att målbrott och moppemusche ska framkomma. Inte experimenterat tillräckligt mycket för att det inte ska gå att dölja. Inte för dopingens skull, utan för att det helt enkelt är lite roligt att inte konstant hata sig själv. Så, jag är, kort och gott, i könsdysforins eviga limbo – trans. Vilket inte alls borde vara relaterat till den studentikosa delen av mitt liv.
”Vad du identifierar dig som bakom stängda dörrar har väl exakt 0 med studentlivet att göra?” kan en lagom inskränkt människa tänka. Och i det här fallet bör ju faktiskt den påhittade idioten ha rätt. Det borde ju inte ha något att göra med mina engagemang inom studentlivet. Många studentföreningar gör ju en grej av att inte könsdiskriminera och att en gång varannan fullmåne våga hävda att ”transfobi är dåligt”. Men är det här något som tas hänsyn till när det kommer till deras traditioner?
Utöver hela grejen med att det uppenbarligen är en enorm orättvisa kring vilka det är och inte är som har råd att gå på bal exempelvis, så är det könsnormer som hägrar. Hur ofta ser du en tjej med frack? Hur ofta ser du en kille med klänning? Varför måste inte klädkoden bara vara dyr utan också ångestens mamma för ett Hormonmiffo™ som jag?
Men det är inte så lätt att påpeka detta! Därför parallellt existerar också den performativa ådran. Inom föreningslivet har jag haft hur många konversationer som helst som jag tror har varit i samförstånd, för att sedan, i slutet av dagen, bli överkörd med en ångvält av missuppfattning deluxe. Men där och då är det alltid en besatthet av att visa mig att de minsann ”förstår”. När det sen oundvikligt visar sig att en och annan faktiskt inte ”förstår” finns det inga rimliga instanser att vända sig till.
Hur kan det vara rimligt att det är förmän som har ansvar att agera om en kränkning adresseras. Vad har de för kvalifikationer för att kunna stoppa diskriminering? Vad gör en om det är förmannens bästa vän som besitter Rowlingska tendenser? Om det är förmannen själv som fortsätter fucka upp? Ska en då gå fram till hen och be om att personen utreder sig själv? Om inte det – vem vänder en sig till då?
Vi behöver ingen nykläckt ledare som lajvar vuxen när det kommer till respekten av basala rättigheter. Vi behöver folk på plats vars faktiska (arvoderade) jobb är att förstå och respektera Diskrimineringslagen. Så länge som vi har riktningslösa studenter med den uppgiften, bara för billighetens skull, kommer det inte ske ordentligt. Jag ger blanka fan i om budgeten i dagsläget tryter inför ett sådant förslag eller ej. Jag offrar gärna en resa till Skanör i utbyte mot sänkt motivation att skjuta skallen av mig.
Jag behöver förändring nu. Jag är så trött på att behöva dalta med allt och alla hela tiden. Le igenom fistandet i själen. Framför allt är jag bara så otroligt trött på att vara trött.
