Ytterligare ett militärstrategiskt perspektiv på kriget i Ukraina

Studentafton bjöd in till samtal om krig och fred i Ukraina tisdagen 12/4. Kvällen präglades av forskarnas kunnighet inför svåra frågor, men hade potential för en mer nyanserad diskussion.

Vilka gäster skulle du bjuda in för ett samtal om krig och fred i Ukraina? 

Organisatörerna av Studentafton gjorde nog samma avvägning som de flesta skulle ha gjort. Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap, och Martin Kragh, ekonomie doktor och rysslandvetare, känns som passande deltagare. Journalisten Jörgen Huitfeldt modererade. 

Vid anblicken av de två gästerna på scen gjorde uttrycket MÖP sig påmint: militärt överintresserad person. Uttrycket har visserligen nedvärderande konnotationer, men just nu står sådana personer högt i kurs. 

Det vet inte minst Jonsson, som blivit krigets mediala motsvarighet till Tegnell. Men också Kragh, vars nyutkomna bok om Ryssland väckt stort intresse. 

Publiken som fyllde Lunds Stadsteater hade kommit för att få svar på sina största och svåraste frågor om kriget. Huitfeldt var redo att ställa dem. 

Skiter Putin i sanktioner? Hur kan ryssarna agera som odjur utan soldatheder? Kommer Sverige att gå med i NATO? Finns det en risk för ett tredje världskrig? 

En gemensam nämnare i Jonssons och Kraghs svar var västs strutsbeteende och önsketänkande kring Rysslands intentioner och handlingar. De menade att väst i allmänhet agerar svagt och för sent, och väljer att blunda för problem. 

Kragh menade att strutstaktiken ofta fungerar eftersom konflikter sällan blossar upp ”på riktigt”. Men nu blev det krig, på riktigt.

Rysslands illdåd som chockar världen just nu var inte lika förvånade för Kragh. Ryssland har terroriserat civila i konflikter sedan Sovjets fall. 

Om den snabba annekteringen av Krim 2014 konstaterade Kragh: 

– Ryssland stirrade västs ledare i ansiktet och sa att ‘vi vet att ni inte vill låtsas om det här’. Och det gjorde man inte.

Kravlistan Ryssland lämnade över i december såg Kragh som ett kritiskt ögonblick då västvärlden borde ha slutit upp bakom Ukraina. Och sanktionernas potential är inte uttömda förrän vi slutar importera rysk olja och gas. 

Jonsson resonerade i samma anda att väst hade kunnat agera mer resolut i fråga om att bistå Ukraina med krigsmateriel. Skicka mer avancerade vapensystem tidigare, istället för att skicka enkla pansarskott nu.

Angående ett tredje världskrig är det enligt Jonsson inte helt uteslutet att NATO går in och försvarar ukrainskt luftrum. Det skulle kunna gå både bra och dåligt. På frågan om svenskt NATO-medlemskap svarade Jonsson däremot tydligt: 

– Vinsten av att inte vara med i en allians saknar vi, men vi betalar priset för det.

Vid ett tillfälle under kvällen ställde Huitfeldt en fråga om statusen för Soldatmödrarna i Ryssland. Det är en frivilligorganisation för krigsmotståndare som är anhöriga till personer inom militären.

Kragh beskrev hur de systematiskt tystats, och har svårt att såväl få som förmedla information om kriget och sina barns hälsa. Många av dem bor i fattiga områden långt från storstäderna. 

– Hade dessa familjer bott i Moskva hade vi sett mer protester från dem, sa Kragh.

Detta korta inlägg om krigsmotstånd och det mänskliga lidandet säger mycket om samtalet i sin helhet. Det var ett fåtal undantag som bekräftade regeln om fokuset på militärstrategi, NATO, sanktioner och rysk historia. 

Jonsson och Kragh pratade om det som de var inbjudna för att göra utifrån sin expertis, och utifrån frågorna de fick. Men det kändes som en upprepning av det narrativ som redan dominerar i media, vilket faller på Studentafton som bokade gästerna.

På Studentafton med tema krig och fred hade samtalet kunnat nyanseras genom en problematisering av upprustning och NATO. Jonsson nosade på ämnet i och med en kommentar om att det kan finnas nackdelar med att kärnvapenmakter ska skjuta på varandra, men utan uppföljning.

Om skickandet av vapen till Ukraina hade man också kunnat ta upp att spridningen av små, lätta vapen bidrar till väpnade konflikter i hela världen. Inte bara att vi borde ha skickat mer, tidigare.

När blågula band delades ut i ingången till teatern och när Huitfeldt talade om att ukrainarna verkar redo att ”slåss till siste man” gick tankarna till nationalismens baksida. I Ukrainas fall ses nationalismen ofta som en enande kraft mot ryssarna, men nationalism kan också verka söndrande, och har gjort det genom historien.

På skärmen ovanför scenen visades den ukrainska flaggan med en fredsduva på, men freden var inte kvällens fokus.