En ständig fokusering på och kommersialisering av jaget. Den senaste debatten om influencers påminner Lundagårds kulturkrönikör Esther Arndtzén om den osunda jag-fixering som härjar på sociala medier.
Att debattera influencers är det tryggaste vi har, som Caroline Ringskog Ferrada-Noli sade i ”En varg söker sin podd” om den nya influencerdebatten som blossat upp på kultursidorna de senaste veckorna. Finns det verkligen mer att avhandla på ämnet? Tydligen.
Startskottet blev en text i Expressen (01/04-22) om förhållandet mellan fiktion och verklighet i influenceryrket, undertecknad Frida Vega Samuelsson. Influencer-jaget är aldrig autentiskt, bara reklam förkroppsligad. Inget är på riktigt, och allt är som det ska.
Jag håller med, även om jag till skillnad från artikelförfattaren tycker att det finns en poäng med att genomlysa den växande influencersindustrins mekanismer. Men det är något större som skaver. Problemet är kanske inte hur influencers finns till, utan att de gör det. Och den osunda jag-fixering de föder.
Influencers ägnar sig huvudsakligen åt två saker; reklam och storytelling. Ju mer autencitet en influencer eftersträvar, desto mer storytelling blir det. Genom noggrant kurerat innehåll konstruerar man sin egen origin story – berättelsen om jagets ursprung.
I vårt självförverkligande och überindividualistiska samhälle ägnar sig de flesta åt den konstanta storytellingen kring det egna jaget; skillnaden är bara att influencers kapitaliserar på det. Jaget har blivit viktigast av allt.
Samtidigt som influencerdebatten härjar läser jag den franska författaren Annie Ernauxs Åren (Norstedts 2020). I denna ”kollektiva självbiografi” möter jag något annat än den jagcentrerade storytellingen som dominerar mina flöden.
Författaren skildrar sitt liv utifrån de historiska och kulturella skeenden som präglat hennes uppväxt, från andra världskriget till tidigt 2000-tal. Den unika tillvaron skildras som sammansmält med en generations rörelse, som Annie Ernaux själv uttrycker det.
I en passage beskriver hon hur identitetsskapandet intensifierats i senmodern tid. Människan börjar i allt högre grad att ”sätta ord på sitt liv och sina sinnesrörelser”. Den kollektiva introspektionen, skriver hon, möjliggjorde en begreppsapparat för att sätta ord på sig själv. Men vad blev konsekvensen? ”I sammelsuriet av begrepp blev det allt svårare att hitta en mening till sig själv, den mening som, när man säger orden tyst för sig själv, hjälper en att leva.”
Jag undrar hur vi kommer att påverkas av att konsumera dessa outtröttliga berättelser om det autonoma jaget. Detta med att hitta en mening till sig själv, som Annie Ernaux skriver, blir kanske allt svårare. När vi uteslutande ägnar oss åt introspektion och identitetsbygge riskerar vi att förlora själva essensen av vårt jag. I en tid då alla ska vara ansiktet utåt för sig själva, är vi inte längre personer utan individer. Genom att ideligen söka oss själva i oss själva, riskeras säkerligen viktigare pusselbitar att falla bort.
