En modern anspelning på en skånsk litteraturklassiker som gör ett gott försök. Lundagårds Gabriel Lindgren har läst Maria Maunsbachs Pritaten-inspirerade "Lucky Lada och jag".
Titel: Lucky Lada och jag
Utgivningsår: 2022
Författare: Maria Maunsbach
Tidigare böcker: Hit men inte längre (2019) och Bara ha roligt (2018)
Förlag: Natur & Kultur
Att som skåning ge sig på utmaningen att skriva en Piraten-pastisch är att spela ett högt spel. För det första är det en fråga om att försöka ta sig an en helig ko i skånsk folklivshistoria, för det andra är det en tuff utmaning att kunna återskapa Fritiof Nilssons unika språk som består av lika delar buskishumor och strindbergskt svårmod. Likväl har Maria Maunsbach i sin senaste bok Lucky Lada och jag gjort ett försök till att skriva en Bombi Bitt och jag för det nya årtusendet och resultatet är inte så pjåkigt.
Tanken på att få komma i väg, att kunna lämna det lilla för det stora, och hur man med sina vänners hjälp kan drömma sig bort, om så bara från Höör till Malmö.
Historien tar sin början på juldagen, då Maunsbachs alter ego Freja – en överlevande författare med några hippa romaner i ryggen – bestämmer sig för att gå på hemvändarkväll i sin uppväxtort Höör. Syftet? Att kunna skaffa sig den research hon behöver för slutet på sin senaste bok – en pastisch på Piratens Bombi Bitt och jag. Hela boken utspelar sig under denna kväll, när Freja i desperat jakt för att inte behöva gå själv till krogen “Lucky Lada”, blir nödgad till att rota i gamla bekantskaper från uppväxten i Höör.
Det finns två röda trådar som utgör kartan för denna exposé i Frejas eget liv. Den första är Ladan, eller snarare den hovrande avsaknaden av den, i väntan på att klockan ska slå 22:00 och limoncellon ska verka. Den andra är Frejas mor som i berättelser och skvaller hela tiden återspeglar det som Freja frågar och tänker på när vän efter vän visar sig vara upptagen och hon dyker allt djupare ner i desperation och flashbacks.
Även om introduktionen av alla vänner och bekanta ofta kommer med ett tydligt drag av svärta i berättelserna om hur det är att vara tjock, mobbad, alkoholiserad, invandrare, och dessutom bo i Höör, så lyckas Maunsbach med att förklara vad det är som gör att man inte går ner sig totalt i den provinsiella uppväxtens småsnåla tillvaro. Nämligen tanken på att få komma i väg, att kunna lämna det lilla för det stora, och hur man med sina vänners hjälp kan drömma sig bort, om så bara från Höör till Malmö.
Visst, ibland är berättelsen, eller framför allt viljan till att skriva en ”Piratensk” berättelse med pillemariska profiler och romantiserade platser lite väl stark och följaktligen blir resultatet något spretigt med sitt behov av att mytologisera allt och alla. När alla andra framställs som riktiga original, så ter sig Frejas karaktärsutveckling allt mer ointressant och historierna som berättas blir allt mer förutsägbara och långtråkiga.
Natur & Kultur
Sättet att skriva på, som gränsar till lyteskomik genom överdriven skånskt skriftspråk, ett fenomen som tyvärr har blivit standard så fort man ska ge en skåning litterär röst, tilltalar mig inte heller. Det är jobbigt att läsa, och det tillför inget utöver att illustrera det faktum att skåningar till skillnad från sina andra landsmän faktiskt kan uttala orden “restaurang” och “augusti”.
Sammantaget är Lucky Lada och jag en trevlig bok med hög igenkänningsfaktor, och även om jag vid flera tillfällen skrockade högt åt berättelsens karaktärer, lämnades jag efter att ha läst klart boken, kvar med frågan om Fritiof Nilsson Piraten passar i 2000-talets narcissistiska och egofixerade tillvaro? Kanske är det dags att överge försöken att pocka på Piratens jovialiska berättartradition och i stället sätta riktlinje för en ny, skånsk trend av uppväxtskildringar från landsbygden. I en sådan tradition utgör Maria Maunsbachs berättelse en stabil grund.
