Ett anrikt spex med hög kvalitet och utomordentliga framträdanden. Men platsar verkligen stereotypa gestaltningar av andra kulturer in på 2020-talets spexscen? Lundagårds Johan Larsson har sett Lundaspexarnas "Harakiri" och är inte riktigt säker på hur han känner.
Titel: Harakiri
Regi: Henrik Linton
Orginaluppsättning: 1912
Visas: Stora salen i AF-borgen, 29 april-1 maj
Foto: Johan Larsson
Med första uppsättningen redan 1912, så är Harakiri ett av de äldsta spexen i Lund. Spexet har överlevt spexmoderniseringarna på 50-talet och är ett bevis på att spex går att förändra med samhällets och spexscenens trender. Dock kan man fråga sig om ett spex som bygger på gamla värdegrunder kan anpassas tillräckligt till ett nutida samhälle
Man vet alltid vad man förväntar sig när man tittar på Lundaspexarna. Detaljnivån som väntar tittaren är fenomenal. Allting från dekoren till kostymerna till kupletterna, allting träffar helt rätt. Kvalité är dock något som tar tid och det märks genom att omtagningarna i spexens kupletter ibland saknar den kreativiteten som Lunds spexfantaster förväntar sig.
Harakiri berättar en klassisk Romeo och Julia berättelse, med en ironisk karaktärisering av japansk kultur blandad med svensk humor. Den skildrar romansen mellan den fattiga fiskaren Ito Soda och kejsarens dotter Mikdonnan O Toyo. Situationen hjälps inte av att kaptenen av samurajernas livgarde också har djupt förälskat sig i Mikdonnan. Kaptenen blir så besatt att han är villig att göra ett avtal med Satan för att tvinga prinsessan att förälska sig i honom. På sidan av detta kärleksdrama innehåller spexet även en duo av odugliga holländska sjömän, en jesuit vars kärlek till flaskan och humor är större än hans lust att missionera och ett flertal andra ironiska karaktärer.
Foto: Johan Larsson
Humorn i Harakiri är lättsam och spelar på studentlivet i Lund och svensk kultur överlag. De flesta av skämten är träffsäkra och skapar en våg av skratt från publiken. Dock måste uttalandet om att att läsa Lundagård som ett straff värre än döden bestridas då att läsa Lundagård är minst lika njutbart som att göra en pakt med Satan eller lukta på en bukett med längdskridskor.
Skådespelarnas insatser är överlag starka men det är i relationen till publiken som Lundaspexarna verkligen glänser. Samtidigt som scennärvaron är stark inkorporeras publikens reaktioner in i spexet på ett underhållande och lätthjärtat vis. Publikens applåder omvandlas från något bortom tredje väggen till ett element som för storyn vidare.
Vissa skådespelare skiner lika starkt som solen vilket får publiken att be efter fler än en repetition. Två av höjdpunkterna är när publiken slås av en kraftfull stämma när Susanoo (Satan) presenterar sin karaktär, och när fyra karaktär gör en utmärkt parodi på ”Mera sport”. Andra skådespelare bleknar bort i dekoren trots att det är deras tur i rampljuset.
Trots de utmärkta scenframträdanden så bidrar själva premissen för spexet till vissa svårigheter. Spexets namn Harakiri är en form av ritualsjälvmord (även känt som seppuku) som har haft stor betydelse i japansk kultur i århundraden. Det går att ifrågasätta om den romantiserade behandlingen av ämnet är smakfull.
från 1912.
Foto: Johan Larsson
Liksom med flera andra spex den här terminen väcks även tanken på om det inte börjar bli dags för Spexlund att gå ifrån traditionen av att använda stereotypa karakteriseringar av andra kulturer som grund för humorn.
Harakiri är ett fantastiskt välproducerat och framfört spex som får åskådaren att längta efter mer. Samtidigt lämnar jag även salen med tanken att Lundaspexarna som många ser som Lunds främsta spex kunde ha gjort mer genom att vara mer kreativa både genom intressantare omtag och att våga kliva ur användandet av andra kulturer för humoristiska poänger.
