Mannen med presskannan, den ständigt trogna studieplatsen och ett ständigt flöde av människor. På LUX har Lundagårds studentlivskrönikör Olof Bärtås hittat sitt alldeles egna universum.
Jag lever en ganska inrutad vardag. Jag stiger upp omkring sju och äter då en stillsam frukost. Vid öppningstid – klockan nio – är jag på LUX och sätter mig i biblioteket på samma sittplats som vanligt där jag läser eller skriver fram till tolv. Då är det dags för lunch, som jag förhoppningsvis inte äter ensam utan med vänner. Klockan ett återvänder jag till studierna och tar sedan en paus vid kanske två- halv tre för en kopp kaffe. Omkring fyratiden är det hemgång.
Självfallet kan detaljer variera från dag till dag, från vissa perioder i livet till andra. När jag exempelvis var nyförälskad gjordes ett ganska radikalt brott i min vardagsrutin och jag tillbringade allt mindre tid på biblioteket, något som i sig var lika omvälvande och orsak till förvirring som kärleken (men det var nog värt det).
Men i grunden är det så det ser ut. Det är kring LUX mitt liv kretsar; det är där jag träffar majoriteten av mina vänner, ägnar mig åt mina studier och samtalar med handledaren för mitt evighetsarbete till uppsats. I studentpentryt äter jag en tredjedel av mina måltider och i kaféet dricker jag antagligen varannan av alla mina kaffekoppar och får dessutom min dagliga dos av umgänge.
Min stora kärlek till denna plats bottnar i att den fungerar som ett mikrokosmos, en egen värld som utspelar sig på en koncentrerad yta. Det finns återkommande personer, fenomen och händelser som ger platsen sin karaktär. Vi har exempelvis killen som brygger sitt eget kaffe i en presskanna (jag är så imponerad), fullpackade bord med vänkretsar som ventilerar helgens eskapader och det alltför sammansvetsade arbetslaget i kafeterian som tycks ha det ordentligt trevligt (men som därför aningen försummar sitt jobb).
Det är en betryggande känsla att varje morgon kliva in i och bli en del av det virrvarr av människor och röster som är pågående där. Att inordna sitt eget liv i en mer allmän rytm. För mig innebär det en regelbundenhet: jag kan montera upp min vardag på en struktur som jag inte har någon makt över. Och jag älskar det.
Jag är givetvis ingen viktig person för platsen, men jag är en beståndsdel. Jag är delaktig i att kaféet går runt och att hyllmetrarna med tysk historia inte bara dammar. Kanske kastar någon blickar mot mig och undrar över mina vanor.
Den repetitiva vardagen på biblioteket har oundvikligt fått mig att fundera på dess framtid. Förändringen är inskriven i förutsättningen för platsen. I takt med att jag och vår generation av studenter tar vår examen kommer en ny uppsättning människor att ta vår plats. Nya regelbundenheter och för yttervärlden märkliga fenomen kommer att uppstå – och även jag kommer i framtiden bli en främling för den plats jag idag älskar.
Det är ett märkligt men oundvikligt faktum. Men tills dess kommer jag fortsätta vandra runt på LUX. Fortsätta leva och frodas i det mikrokosmos som jag är del av ett litet tag till.
