Experimentell andakt

Den experimentella kulturfestivalen Intonal intog den 21 april Sankt Johannes kyrka, med framträdanden från dansaren och koreografen Alma Söderberg och musikern Grouper. Lundagårds Isak Aho Nyman var på plats och såg det hypnotiska i det kaotiska och det stilla i rörelsen.

Det finns något komiskt över att se Intonals gäster söka sig till Sankt Johannes kyrka. Som pilgrimer iklädda kängor och läderkappa sällas de till Triangeln för andakt. När alla tagit plats i träbänkarna är nästan hela kyrkan full. En låg scen står uppställd framför altartavlan, strålkastarna längs dess kanter ser rent futuristiska ut i kontrast till kyrkans höga, blyinfattade fönster.

Först ut för kvällen är den svenska konstnären Alma Söderberg. Hon kommer ut i en lång, beige skjorta, ställer sig mitt på scen och väntar på tystnad. När publiken tystnat börjar hon röra händerna mot varandra, nästan som att hon kardar ull, och gör i takt med rörelsen ett ljud: “tsch, tsch”. Hon fortsätter och demonstrerar utan att säga något hur hennes rörelser påverkar ljudet som vi hör. Händernas relation till varandra, deras hastighet och position i rummet är alla parametrar som styr den mänskliga synth som Söderberg nu utgör.

Efter ett tag börjar det höras även annan musik, nu tydligt elektronisk. I stället för att Söderbergs kropp skapar sina egna ljud, låter hon sig nu styras av den musik som spelas ur högtalarna. En speciellt fascinerande sekvens kommer i form av en skallrande klocka, där Söderbergs axlar rör sig i takt med ljudet så pass precist att det bitvis ser ut som att det faktiskt är hon som är klockan.

Alma Söderberg suddar aktivt ut gränserna mellan rörelse och ljud; dans och musik. Efter ett tag är hennes röst och rörelser omöjliga att separera från den tidigare inspelade musiken som hörs ur högtalarna. Kroppen blir en mötesplats för ljud och rörelser där början och slut inte spelar så stor roll som sättet på vilket de möts. I kyrkorummet blir hon en slags predikant som helt utan att använda sig av något språk övertygar oss som samlats framför henne om hur kroppen inte går att skilja från rummet den existerar i.

När Söderberg tackar för sig sätts kyrkan i gång igen. I den kult som intonalgästerna tillhör är en cigarettpaus en central del i andakten. Mellan alla gängliga, svartklädda besökare skymtas dock en liten person i keps röra sig mjukt, bärandes på diverse små maskiner. Hon sticker inte ut nämnvärt från mängden annat än i att hon håller på att koppla ihop sina apparater på ett litet bord som nu ställts upp på scenen.

När rökpausen avslutats och kyrkan åter fallit till ro blir det tydligt vem den anonyma personen är: Liz Harris, även känd som Grouper. Den folkskygga experimentella musikern har tagit sig hela vägen från sitt Oregon till Malmö för att leda oss i en brusande aftonbön. Hon sitter bakom bordet på scenen, nästan helt dold bakom sladdar och mixerbord. Ett klick ljuder genom kyrkan när hon sätter i en kassett i en bandspelare och plötsligt är det i gång.

Groupers musik är svår att definiera, inte för att den inte har någon genre, utan för att den bokstavligt talat saknar gränser. Alla ljud och melodier blandas ihop med varandra under oändliga lager av reverb och eko tills de bildar en mjukt gungande enhet. Den analoga teknologin som förmedlar ljuden passar perfekt in i sin omgivning. Plötsligt känns det inte som att kyrkan står mitt i en levande stad utan som att vi befinner oss bortom civilisationen. Vår präst sitter ner med sin gitarr och skapar ljud om en tid bortom den vi just nu befinner oss i.

I det välvda taket projiceras 16-milimetersfilm, exakt vad den föreställer är oklart men formerna rör sig och utvecklas i relation till Groupers dimmigt flyktiga musik. I den gigantiska stenbyggnaden får ljuden eka ännu längre än vad som hade varit möjligt på skiva, och när Grouper förstärker sin gitarr lite extra blir kyrkan bara en enda stor enhet av enastående oljud. Om man blundar för en sekund nästan ser man hur ljudet kommer farande mot en som en vårflod, kraftfullt brusande men i grunden också en naturkraft.

Lika oansenligt som hon kom ut på scenen ställer sig Liz Harris till slut upp, stänger av sin mixer och lämnar scenen. Så är vår högtidsstund slut. Drömskt vaggar de läderklädda pilgrimerna ut på Triangeln igen, för att förhoppningsvis få återkomma nästa år. Alma Söderberg och Groupers framträdanden i Sankt Johannes kyrka är inte religiösa, inte egentligen. Samtidigt lyckas de båda försätta samtliga besökare i en trans som få saker klarar av utanför den religiösa sfären. Det är därför inte konstigt att Intonal år efter år fortsätter att attrahera sina läderklädda pilgrimer: för oss som känner kallelsen finns det frälsning i det experimentella och avvikande.