En konstform i en ny fas

- in Krönikor, Kulturkrönika

Vad händer med en konstform som har sin grund på gräsrotsnivå när den får inträde i kulturens finrum? Lundagårds kulturkrönikör Lydia Löthman har funderat kring grafittins höjda status.

Förra veckan besökte jag Skissernas Museums nya utställning med den Lundafödde graffitikonstnären Finn Hallin, alias Finsta. Konstformen har länge varit omstridd men har nu fått en välförtjänt plats i konstens finrum. Utställningen väckte tankar om graffitins förändrade plats i konstvärlden. Vad händer med en konstform som är fri och otyglad till sin natur, utan konstkritiska intressen och bedömningar, när den får ett penningvärde och ställs ut på museum? 

Graffitin är en levande konstform som karaktäriseras av att konstnärerna inspirerar varandra. Inte sällan bygger konstnärer vidare på varandras verk som är i ständig utveckling. Man kan fråga sig vad som händer då graffitin presenteras som ett komplett verk bakom glas på ett galleri eller museum. Riskerar konstformens unika identitet att gå förlorad? 

Graffitikonstnärer har gått från att vara okända för allmänheten till bejublade kändisar. Det kanske mest välkända exemplet är Banksy som trots sin anonymitet blivit en av världens mest beundrade konstnärer vars verk säljs för rekordsummor. Till och med de konstverk som exponerats på väggar utan ägarens godkännande har hyllats och värdet på hela hus har ansetts öka till följd av Banksys graffiti. 

Utvecklingen är av allt att döma högst oavsiktlig av Banksy och hans likar. Banksy har länge lyft faran i att kapitalisera på konst och hur det riskerar att stjälpa konstens känsloskapande och tankeväckande roll. Kanske är det på grund av att graffitin varit befriad från lönsamhetskrav som den har kunnat blomstra. Den har kunnat vara kontroversiell och politisk utan att behöva oroa sig för hur detta ska tas emot av köpare och kritiker. Den har varit, ur många aspekter, fri. Detta är å ena sidan bra för den enskilda konstnären då konsten erkänns och får ett större värde, men å andra sidan kan detta utgöra en negativ utveckling. 

Begåvade konstnärer som Finsta ska följaktligen inte berövas det erkännande de länge förtjänat. Säkert är dock att graffitin nu inträder in i en ny fas som kan komma att innebära stora förändringar. Om dessa förändringar kommer att kuva det ohämmade, det kreativa och det modiga som kan förknippas med graffiti återstår att se. Jag hoppas verkligen inte det.