Svenska lärosäten har länge haft utjämnandet av samhällsklyftor på agendan. Men hur mycket är snack och hur mycket är verkstad?
– Jag är den första i min familj som går på universitetet. Så det är väldigt nytt och främmande för mig.
Josephine Pahlman, student på socionomprogrammet, är uppvuxen i vad hon beskriver som arbetarklass i skånska Arlöv. Upplevelsen är att representationen bland studenter i Lund är ”katastrofal”.
– Här är det vita svenskar från storstäder med akademiska föräldrar. Det kom som en chock då jag kom hit till universitetet.
Juriststudenten Victor Svedin menar också att studenterna vid Lunds universitet är en homogen grupp – och att det tas för givet.
– Från universitetets sida så tror jag inte att man aktivt tänker på att det finns folk som har en annan bakgrund.
Victor Svedin är uppvuxen i en arbetarklassfamilj i Haninge utanför Stockholm, och är den första i sin familj att studera på universitetet. Han berättar att det endast är en liten andel av studenterna på juridiska fakulteten som delar hans bakgrund.
– Speciellt att inte ha någon förälder med akademisk utbildning, skulle jag väl säga är ganska ovanligt.
Bland Sveriges högre lärosäten finns i dag en vision om att studenterna ska representera mångfalden i landets befolkning. Sedan 2002 ingår i högskolelagen att universitet och högskolor ”i sin verksamhet aktivt [ska] främja och bredda rekryteringen till högskolan”. Stort fokus har legat på att jämna ut socioekonomiska skillnader. Men är universiteten de klassutjämnare som många har drömt om? Och hur har det gått för Lunds universitet (LU) specifikt?
Elever som kommer från hem med ett högt akademiskt kapital väljer studieförberedande program.
Historiskt har universitetens roll varit långt ifrån utjämnande. Enligt den franske sociologen Pierre Bourdieu har lärosätena snarare förstärkt samhällets strukturer och roller. Detta genom att reproducera sociala och kulturella kapital, som utbildning och status, och behålla dessa resurser inom särskilda grupper. Ett tydligt exempel på detta syns i vilka ungdomar som söker sig till vidare utbildning.
– I stora drag och över tid kan man säga att det har fungerat såhär: elever från hem med lite utbildningsvana väljer ett yrkesförberedande program på gymnasiet oavsett skolframgång, berättar Ylva Bergström, docent i utbildningssociologi vid Uppsala universitet.
Ylva Bergström berättar vidare att föräldrars akademiska bakgrund har en stor påverkan både på vilka studenter som väljer att studera vidare efter gymnasienivå och på vart de hamnar i det svenska utbildningssystemet.
– Elever som kommer från hem med ett högt akademiskt kapital, där föräldrar har satsat på långa utbildningar och har yrken som kräver stora utbildningssatsningar, väljer studieförberedande program. Oavsett om de är framgångsrika i skolan eller inte.
I statistik över svenska studenter i högre utbildning, som tagits fram av Universitetskanslerämbetet (UKÄ), undersöks hur många studenter som har föräldrar med akademisk utbildning. Detta ger en indikation på vilka som kommer från en mer resursstark socioekonomisk bakgrund. UKÄ:s data bekräftar Ylva Bergströms resonemang och visar att 42 % av nyantagna studenter i Sverige 2019 hade högutbildade föräldrar med en minst tre år lång eftergymnasial utbildning. På Lunds universitet var siffran för samma läsår 60 %, vilket UKÄ:s bedömningsgrupp anser vara anmärkningsvärt högt.
Att LU har en social snedrekrytering är inget som gått lärosätet obemärkt förbi. I universitetets strategiska plan, som avser perioden 2017–2026, står det att ”mångfald i utbildning och forskning ska stärkas genom breddad rekrytering”, vilket även listas som ett prioriterat område.
Just begreppet ”breddad rekrytering” verkar vara det uppfattade motgiftet till social snedrekrytering. Riksdagen använder sig av samma formulering i högskolelagen och den dyker upp i en rad utvärderingar och rapporter publicerade av bland annat UKÄ och LU. Men vad innebär egentligen breddad rekrytering?
Enligt LU:s medarbetarwebb finns det varken nationellt uppsatta mål för arbetet med breddad rekrytering och eller en nationellt vedertagen definition av begreppet. Inte heller på universitetsnivå finns en gemensam plan för vad man vill åstadkomma. Arbetet är i stället delegerat till fakultetsnivå, något LU motiverar med att frågor om breddad rekrytering inte ska separeras från frågor om utbildning. Alltså är det upp till fakulteterna att både definiera begreppet och sätta upp sina mål. Praktiska metoder som i nuläget tillämpas av universitetet sträcker sig från skolbesök och inspirationsdagar till rekrytering via sociala medier.
Foto: Eskil Högman.
En sådan decentralisering har gjort att framgångarna med att bredda rekryteringen skiljer sig stort fakulteterna emellan. Enligt Emma Svensson, ordförande för Lunds universitets studentkårer (Lus), har det visat sig svårt för universitetsledningen att påverka hur arbetet sker på fakulteterna. Detta eftersom universitetet inte har något eget övergripande mål.
– Det man inte vet på universitetsgemensamt håll kan man ju omöjligen kommunicera utåt.
Men detta, menar Emma Svensson, innebär inte att värdefullt arbete helt saknas. Däremot är det i dag beroende av initiativtagande eldsjälar.
– Studentkårerna uppger att det finns många eldsjälar som jobbar med det ute på fakulteterna. Det arbetet är verkligen guld värt, men man måste ändå ställa sig frågan om det är arbete med eldsjälar, eller ett systematiskt förebyggande arbete, som man vill åt, påpekar Emma Svensson.
I Lunds universitets självvärdering av arbetet med breddad rekrytering från 2021 uttrycks en svårighet i att åstadkomma ett strukturerat arbete. Där beskrivs att inte alla universitetets medarbetare ser en bred studentpopulation som någonting positivt. Även Emma Svensson anser att en attitydförändring är nödvändig.
– När man tittar på vad lärare och medarbetare ute på fakulteterna säger, så har man ofta perspektivet att man inte vill rekrytera ur en bredare studentgrupp, för att det skulle innebära att vi får sämre eller mindre lämpade studenter. Det är något som man gång på gång får höra som ett motargument.
Universiteten har alltid varit bra på att göra motstånd mot olika reformer.
Lars Edgren, professor emeritus vid historiska institutionen vid LU, berättar att detta motstånd återspeglas i en historisk konflikt. Striden står mellan de som förespråkar de klassiska bildningsidealen – lärande för lärandets skull – och de som vill ha en mer praktisk reformering av utbildningen. Det senare har ofta förknippats med en ökad genomströmning och bredare rekrytering för att gynna samhällskroppen. Idén att motsätta sig reformer, med avsikten att beskydda utbildningens kvalitet, är alltså inget nytt inom universitetsvärlden.
– Universiteten har alltid varit bra på att göra motstånd mot olika reformer, säger Lars Edgren.
På juridiska fakulteten – ofta förknippad med elitism och överklass – har det länge arbetats med att bredda rekryteringen. Sedan 2010 finns ett strukturerat arbete. Det menar Magnus Svensson, fakultetens ansvarige för breddad rekrytering. Oron för att breddad rekrytering ska sänka utbildningskvaliteten ser han inte som obefogad, men det gäller enligt honom att hitta alternativa vägar runt sådant som riskerar att sänka kraven.
Fakultetens främsta åtgärd för att bredda sin rekrytering är den Utvidgade juridiska introduktionskursen (UJIK). Det är en distansundervisning där de tjugo bäst presterande får en plats på juristprogrammet, oavsett tidigare studiemeriter. Varje termin blir 20 av 170 nya juriststudenter antagna på detta sätt. Magnus Svensson berättar stolt om introduktionskursens framgång.
– Vi ser att ingen av de som har kommit in på juristprogrammet via UJIK:en hade kommit in på det vanliga sättet, oavsett hur många gånger de hade försökt. Så det är en helt annan typ av studenter vi ser komma in på juristprogrammet den vägen.
– Tittar vi på hur de här studenterna har klarat sig på juristprogrammet […] så ser vi att det går lika bra för dem som för de som kommit in på det ordinarie sättet.
Studenterna som kommer via UJIK:en skiljer sig från de ordinarie endast på en enda punkt. Av de ordinarie studenterna menar Magnus Svensson att omkring 35 procent faller från under utbildningen. Av de som kommer via UJIK:en är det praktiskt taget ingen.
– När vi gjorde den senaste stora undersökningen, då hade vi tappat typ en av hundra.
Jag tycker det är rätt bra om det är elitistiskt.
I LU:s självvärdering vittnar medarbetare om att bilden av universitetet som ett anrikt prestigeuniversitet kan avskräcka studenter som inte har en akademisk bakgrund. Men universitetets prestigefyllda rykte kan också vara en tillgång.
På frågan om LU är elitistiskt ger professor emeritus Lars Edgren sin personliga åsikt.
– Jag tycker det är rätt bra om det är elitistiskt. Det är klart att det ska vara en elit, vi ska ju komma med den bästa kunskapen och den bästa forskningen och därmed tillhöra eliten. I den meningen är det inte fel att vara elitistisk. Om elitistisk är att vara uteslutande genom att sätta sig på höga hästar så är det naturligtvis inte bra.
För studenten Josephine Pahlman var den höga statusen och ryktet inte avskräckande, utan tvärtom det som fick henne att välja Lunds universitet. Hon poängterar att hon hört mycket bra om Malmö universitet också, men att det trots det fanns en tidigt etablerad känsla av att de mest lyckade studerar i Lund.
– Jag ville verkligen bevisa för mig själv att jag kunde komma in där de bästa går.
Även för Victor Svedin spelade ryktet stor roll i valet av universitet.
– Målet var att jag skulle ta mig in på ett av toppuniversiteten i Sverige, antingen inom ekonomi eller juridik.
Han menar att det finns vissa elitistiska inslag vid LU, men tror att det alltid kommer att göra det vid ett toppuniversitet.
– Nånstans är det väl oundvikligt att det blir det, men jag skulle inte heller säga att det är elitistiskt i den mån att det inte finns en chans för de som inte tillhör eliten. Samma möjligheter erbjuds ändå för alla studenter.
Malmö universitet har inte samma anrika rykte som LU, men en lägre grad av social snedrekrytering. Av de nyantagna studenterna vid Malmö universitet 2019 hade 33 procent högutbildade föräldrar. Det är avsevärt lägre än motsvarande siffra för både LU och riksgenomsnittet.
– Sverige är unikt på det sättet att vi har breddat rekryteringen till universitetsnivå väldigt mycket, men segregeringen inom systemet är stort, förklarar utbildningssociologen Ylva Bergström för Lundagård.
I sin forskning har hon undersökt denna typ av skillnader mellan lärosäten. I rapporten Studiesociala strukturer i utbildningssystemet (Arena Idé 2015), som hon var redaktör för, presenteras ett samband mellan högt söktryck vid traditionella universitet och resursstarka studenter. Mindre resursstarka studenter är i stället överrepresenterade på utbildningar med lägre söktryck, som ofta är förlagda vid nyare universitet.
Victor Svedin tror att en stor del av snedrekryteringen beror på att många från vissa områden inte är medvetna om att vidare studier är en möjlighet. För honom var det någonting han inte kände till förrän en bit in i tonåren.
– Jag hade aldrig träffat någon, eller kände till någon, som hade studerat här [på LU reds. anm.] eller som skulle göra det. Inte av de jag umgicks med, som kom från samma område som jag.
Men att studenternas bakgrund skiljer sig åt mellan olika universitet pekar på att det finns andra betydelsefulla faktorer än föräldrarnas utbildningsnivå och uppväxtens miljö för hur studentpopulationen sätts samman. Victor Svedin tror att en känsla av främlingskap är något som kan avskräcka studenter från att söka till just Lunds universitet. Han menar att det är sällsynt med studenter som har liknande socioekonomiska förutsättningar som han har. Och de som finns syns inte.
– Det kan vara känslan av att man behöver passa in. Du kommer träffa folk som du inte tidigare har stött på i ditt liv. Hamna i kretsar som du inte är van vid att umgås med.
Denna bild delas av Josephine Pahlman, som förklarar att de nya sammanhangen kan få henne att känna sig annorlunda. Hon upplever att det underlättar att komma in i studentlivet om man känner andra studenter sedan tidigare, något hon inte gjorde.
– Jag känner mig inte hemma i universitetets miljö. Jag känner mig väldigt ofta som ett ufo i det umgänget.
Nu uppfattar jag det som att det finns en genuin vilja att försöka nå ut till grupper som vi normalt sett inte når ut till.
Känslan av att inte höra till är något som bekräftas i Studentbarometern från 2017, en sammanställning publicerad av Lunds universitet. Den visar att ungefär var femte student upplever en känsla av utanförskap i den akademiska miljön. Andelen stiger till ungefär var fjärde när det gäller studenter vars föräldrar inte har högre utbildning.
På juridiska fakulteten är denna skillnad som störst, trots arbetet med breddad rekrytering som pågått sedan 2010. Av juriststudenter vars föräldrar har akademisk examen uppger bara en av tio att de känner utanförskap. Av de som saknar akademisk tradition i familjen upplevs utanförskapet av en tredjedel.
Detta är hinder som LU är medvetna om och i universitetets självvärdering står det att det är ”viktigt att senare få dessa studenter att känna sig välkomna i både studentlivet och det akademiska livet vid LU. Här gör studentkårerna och studentföreningarna en viktig insats”.
Vilken väg Lunds universitet kommer att ta framöver för att bredda rekryteringen är oklart. Att arbeta för en studentpopulation som bättre utnyttjar samhällets potential och minskar snedrekrytering är både lagstadgat och ett mål LU uttryckt att de strävar mot. Samtidigt verkar det finnas en stor variation i engagemang mellan fakulteterna och, enligt Emma Svensson och LU:s självvärdering, en viss motvillighet att ta till åtgärder som skulle kunna komma på bekostnad av universitetets kvalitet och rykte. Emma Svensson är själv tveksam till hur lyckad utvecklingen framöver kommer vara. Hon misstänker att det kan ta tid innan det går att se tydliga resultat.
– Jag skulle absolut tro att det tar mer än bara några år. Vi har på pränt att inte mycket har förändrats de senaste tjugo åren!
I ett mejl till Lundagård skriver Ann-Kristin Wallengren, vicerektor för utbildning, att Lunds universitet planerar att göra ett omtag med sitt arbete för breddad rekrytering. I maj kommer LU tillsammans med det universitetsgemensamma organet för utbildningsfrågor, utbildningsnämnden, att försöka lägga upp en strategi för det framtida arbetet.
Magnus Svensson på Juridicum instämmer i att det fortfarande saknas ett konkret arbete från universitetet som helhet. Men hans framtidssyn är optimistisk. Motståndet mot breddad rekrytering är inte vad det har varit, anser han.
– Jag har inte märkt av de argumenten på länge. Nu uppfattar jag det som att det finns en genuin vilja att försöka nå ut till grupper som vi normalt sett inte når ut till.
Den fortsatta tron på universitetet som en utjämnare finns också kvar hos Victor Svedin. Han menar att det, när man väl kommit in i akademin, är meriter som väger tyngst. Det finns trots allt studenter som har en liknande bakgrund som han och Josephine Pahlman.
– Jag är fullt medveten om att jag inte är ensam om att komma från en socioekonomisk bakgrund som inte är väntad av många på universitetet och tror att det behöver avstigmatiseras lite. Han avslutar:
– Jag vill tro att universitetet är en equalizer… Jag tror att det är det.
