Efter ett par terminer i Lund är novischstämpeln sedan länge släppt, medaljerna hänger tungt på bröstet och de runtomkring en är helt plötsligt födda ett annat millennium. Lundagårds studentlivskrönikör Elias Nilsson skriver om när tiden i studentlivet börjar gå mot sitt slut.
Jag befinner mig i en underlig situation av studietiden. Majoriteten av terminerna har jag redan avklarat och snart bär det av mot nya äventyr i vuxenvärlden. De nya studenterna har så mycket roligt att se fram emot medan jag bävar inför vad som komma skall.
Alla har vi varit där. Flyttlasset har skickligt manövrerat sig förbi betongsuggorna på studentboendet och banankartongerna med ett nummer nedärvda sängkläder packas ut. En skräckblandad förtjusning sprider sig genom kroppen. Är jag vuxen nu? Kanske, men i studentvärldens ögon är du blott lammkött med mycket kvar att lära och uppleva.
Åren går och den gamla chatten från nollningen har sedan länge tystnat. Vänskapskretsen har bytts ut från de man råkade sitta bredvid under grundkursen till dem du lärt känna i studentlivet, men vad gör väl det? Du har lyckats nu. Meriterna från alla engagemang klirrar på din högtidsdräkts bröst och du är stolt över högskolepoängen och de nya bekantskaperna du stiftat.
Någon gång när kandidatuppsatsen skrivs kommer insikten. Det är snart över. Från att ha känt sig som en gud i studentvärlden slits man från sin trygga tillvaro för att kastas ut i den verkliga världen. Ens blotta närvaro kommer inte betinga samma respekt som den gjorde under de sista balerna. Man blir en nolla igen – en novisch i vuxenvärlden.
Panikartat spanar man på masterprogram, eller harvar kvar på grundnivån, i förhoppning att få åtnjuta några terminer till. Det är dock bara att skjuta upp det oundvikliga. En vacker dag är du klar och överliggartiteln lockar föga. Trots att kommande år med högsta sannolikhet blir minst lika äventyrsfyllda så hänger ovissheten över dig som ett moln.
Det finns inte mycket mer att göra än att se det positiva i situationen. Du har gjort ditt och folk är förhoppningsvis stolta över såväl dina akademiska meriter som insatser i studentlivet. De yngre studenterna som följer i dina fotspår har du trots allt varit med och lärt upp. Vill det sig riktigt väl lever din ryktbarhet kvar länge på de tillställningar du inte längre deltar på.
När jag synar mina oroliga tankar döljer sig egentligen bara en fruktan för att alla önskemål om framtiden inte införlivas. Vem vet? Inte jag iallafall. Vad som dock kan fastslås är att jag kan vara nöjd om nästa steg i livet blir tillnärmelsevis lika bra som åren i Lund.
Jag släcker ner datorn och tänker nöjt för mig själv – det ska bli skönt att bli novisch igen.
