En menlös roadtrip färgad av missbruk och rikedom, allt beläget i den europeiska storfinansens hjärta. Lundagårds Theo Vareman har läst Christian Krachts Eurotrash.
Titel: Eurotrash
Originaltitel: Eurotrash
Utgivningsår: 2022
Författare: Christian Kracht
Tidigare böcker på svenska: Faserland (2014), De döda (2018)
Förlag: Ersatz
Översättare: Anna Bengtsson
Den schweiziske författaren Christian Krachts senaste roman Eurotrash har nu kommit i svensk översättning på Ersatz förlag. Det är en tragikomisk skildring av en värld definierad av överflöd och lyx, som också leker med vad som faktiskt är verkligt och inte.
I bokens början informeras läsaren artigt om att samtliga karaktärer är helt fiktiva – ändå är det Christian Kracht själv som är romanens huvudperson. Den Christian som läsarna möter är en blek figur som just har rest till Zürich för att hälsa på sin gamla mamma, vars alkohol- och pillermissbruk bara tycks ha blivit värre med åldern. På de 200 sidor som följer drar hon med honom på en irrande resa genom Schweiz tillsammans med henne.
Medan mamman vill ut på vad som verkar vara ett sista äventyr innan allt är över, är Christian fast i det förgångna. Han rabblar för sig själv minnen från en familj präglad av rikedom och illa dolda nazisympatier. Det är en ändlös lista av lyxvillor och ovärdeliga konstverk hos kretsen kring föräldrarna som trots sakernas skönhet mest inger en känsla av ledsamhet eller äckel. Kanske kan det bäst beskrivas som en sorts negativ nostalgi.
Eurotrash är tudelad mellan dessa raljerande tillbakablickar och den faktiska handlingen, vilken utgörs av Christians resa tillsammans med mamman. En kort road-trip med det enda uttalade målet att göra sig av med 600 000 schweizerfranc (motsvarande över 6 miljoner kronor). Kanske är utspridningen av pengarna ett försök till god gärning från mammans sida, men verkar snarare bottna i en längtan efter att känna sig levande.
Huvudpersonen ältar också sina egna försök att göra upp med familjens rikedom och högborgerlighet, något som emellertid faller rätt platt. Han har under sitt liv bott i Sydostasien, i kollektivboenden, har sminkat sig och blivit rabiat vegetarian. En rätt vissen och alltför utdragen tonårsrevolt alltså, men det känns oklart om det är författarens avsikt att det är så den ska uppfattas eller inte. Att berättarjaget och författaren delar både namn och erfarenheter komplicerar saken ytterligare – har Christian Kracht ingen självinsikt alls, eller är den tvärtom förödande?
Eurotrash känns mer som en epilog än en berättelse i sig.
Berättarjaget försöker återkommande att brygga klyftan mellan nu- och dåtid genom att diskutera sina egna minnesbilder och tankar om det förgångna ihop med mamman. Han söker desperat mammans bekräftelse av dessa, som när de kör förbi platser hon ska ha besökt i ungdomen, men hon är oförmögen att ge den. Om det beror på åldern, alkoholen, eller på att minnena faktiskt inte stämmer får Christian aldrig veta.
Detsamma gäller för läsaren. Eurotrash känns mer som en epilog till en storslagen berättelse än en berättelse i sig. Som läsare får man desperat försöka pussla ihop allt det man missat med hjälp av mer eller mindre opålitliga källor.
Eurotrash är ändå en öm och stundtals väldigt vacker roman. När den ofta nonsensartade relationen med mamman väl tillåts ta plats i berättelsen blir det ett rörande porträtt av en människa försvagad av ålderdom och missbruk. I kombination med de blytunga minnena från barndomen blottas en känslighet som man inte behöver vara förmögen schweizare för att kunna relatera till. Den absurda miljön till trots förblir Eurotrash en högst mänsklig berättelse.
