Det är universitetens och högskolornas ansvar att verka för ett ömsesidigt utbyte med det omgivande samhället. Detta brukar kallas för den ”tredje uppgiften”, men hur väl funkar det i praktiken? Lundagård har mött tre forskare inom olika fält för att undersöka saken.
I Högskolelagens andra paragraf står det: ”I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället för ömsesidigt utbyte och verka för att den kunskap och kompetens som finns vid högskolan kommer samhället till nytta.” Det är forskningskommunikation det rör sig om, det som mer traditionellt kallas för ”tredje uppgiften” – en uppgift vid sidan av utbildning och forskning. Men vad krävs av forskare och universitetet för att nå ut med forskning till det övriga samhället?
Med en hel forskarkarriär i ryggen inom media- och kommunikationsvetenskap är professor emerita Gunilla Jarlbro en auktoritet både inom forskning och kommunikation. Hon har till och med kallats för ämnets moder i Sverige.
Initiativet ligger idag till stor del på den individuella forskaren att engagera sig i den tredje uppgiften.
Gunilla Jarlbro vittnar om vad hon kallar en styvmoderlig behandling av forskningskommunikation utåt från Lunds universitet. Den tredje uppgiften kommuniceras ut till forskarna som viktig, samtidigt som de får för lite uppmuntran och belöning av universitetet för att kommunikationen ska hamna högre på deras agenda.
– Initiativet ligger idag till stor del på den individuella forskaren att engagera sig i den tredje uppgiften, säger Gunilla Jarlbro till Lundagård.
Hon ser att universitetet behöver premiera forskarnas insatser inom den tredje uppgiften mer för att öka engagemanget.
Doktorandutbildningarna har i sina läroplaner inga obligatoriska moment som uttryckligen rör forskningskommunikation, eller som är specifikt inriktade på den sortens arbete. Sara Ullström, som doktorerar på resenormer och deras kulturella uttryck, upplever att tredje uppgiften är sekundär mot doktorsavhandlingen.
– För oss doktorander är det med i våra läromål, samverkan med andra aktörer, både forskningsaktörer samt utomstående. Så det är en viktig del av doktorandutbildningen, men den är kanske lite mer osynlig sett till vad vi utvärderas ifrån. I slutändan ska vi lägga fram en avhandling, det är den som vi kommer bedömas utifrån.
Sara Ullström valde höstterminen 2021 att gå en särskild utbildning i forskningskommunikation.
– Det var superbra, där fick vi konkretastrategier, men också bakgrundsförståelse till varför den tredje uppgiften är viktig. Jag har rekommenderat den för alla mina doktorandkollegor.
På utbildningen föreläste bland annat Jessica Abbot, universitetslektor i evolutionär ekologi vid Lunds universitet. Hon har genom åren tagit tillfället i akt att medverka i diverse mediala sammanhang – bland annat är hon en frekvent deltagare i panelprogrammet Fråga Lund.
och driver en utbildning för doktorander i forskningskommunikation.
Foto: Isak Aho Nyman
Jessica Abbot tar upp att det även senare i karriären är på den individuella forskarens initiativ som forskningskommunikation bedrivs. Akademien ger inte mycket till stöd då heller.
– Jag tror att man hade kunnat göra lite mer från centralt håll. Men det är inget som ställs som krav från medarbetarna. Det ger kanske inte lika mycket meriter på cv:t som man kanske hade önskat, men det beror också på individuella
bedömare.
Jessica Abbott menar att det ändå finns en viss respekt för den tredje uppgiften i Lund.
– I Lund har vi ju en stark tradition av engagemang i populärvetenskap.
– Kollegorna har varit väldigt positiva. De tycker att det är kul att man når ut med forskningen och att det är någon från vår institution som är med i programmet. Det är sällan som man träffar någon som känner till Fråga Lund som till exempel tycker att det är tramsigt.
Det är också bra att det kan vara på gräsrotsnivå.
Trots att Gunilla Jarlbro hävdar att Lunds universitet måste göra mer för att premiera forskarnas insatser inom den tredje uppgiften, så ser Jessica Abbott det positiva i att uppgiften görs på frivillig basis.
– Det är mycket eldsjälar fortfarande men det är också bra att det kan vara på gräsrotsnivå. Man vill inte att allt ska vara toppstyrt. Jag tror inte att allt behöver vara från centralt håll.
Tydliga problem finns mellan universitet och forskare, men även mellan forskare och medier. Gunilla Jarlbro ser tydliga paralleller mellan COVID-19 och AIDS-epidemin; den senare var hon djupt engagerad i genom sin forskarroll. Problemet ligger dels i hur journalisterna ibland kan sakna kompetens när det kommer till att välja ut forskare med lämpliga expertområden, dels att forskare får uttala sig inom områden som inte är deras expertis eftersom medierna ”tycker om” dem.
Sara Ullström upplever att medierna ibland kontaktar henne om sådant som är utanför hennes expertis, vilket gör att hon får tacka nej.
– Jag är halvvägs in i min doktorandutbildning. Det är verkligen inte alltid som jag känner mig som en expert. När jag får en förfrågan så har jag velat känna att jag verkligen kan uttala mig om det, så jag har också tackat nej till vissa saker.
De senaste åren har vi haft två Securitas-vakter under vårt årliga seminarium under den 8:e mars på SOL-centrum.
Samhällets respons på forskares arbete inom ramen för den tredje uppgiften är inte enhälligt positiv. Gunilla Jarlbros aktiva plats i samhällsdebatten och framför allt hennes forskningsresultat kopplade till genusfrågor har gjort henne till en måltavla. Hon berättar om kollegor på andra högskolor som fått ha vaktbevakning på sina föreläsningar, något som hon också själv fått erfara:
– Jag har ju anordnat 8:e mars i femton år nu i Lund. De senaste åren har vi haft två Securitas-vakter under vårt årliga seminarium under den 8:e mars på SOL-centrum.
Intrycket är att det vanligtvis är humanister och samhällsvetare som fyller dagstidningarna med uttalanden. På den breda frågan om naturvetenskapliga forskare kan ha svårigheter att nå ut med sin forskning i medierna svarar Jessica Abbott att det absolut kan vara svårt att förklara sitt fälts mer abstrakta koncept.
Samtidigt tar hon upp att där finns en poäng i att inte bara nå ut med sin egen forskning utan att ”sälja in” vetenskapen i stort i stället.
– Om man nu själv jobbar med ett område som är svårt att nå ut med men ändå vill göra det, skriv om något annat då, säger Jessica Abbott.
– De har kanske sidoprojekt eller annat som de kan skriva om i stället.
Sen ska inte bara vara till gagn för forskningsvärlden utan för samhället i stort.
medier genom sin forskning om resenormer.
Foto: Isak Aho Nyman
Forskning om flygresande kan då möjligen sägas vara mer vardagsnära än naturvetenskapens. Sara Ullström uttrycker en övergripande vilja att nå ut med forskningsresultat inom alla hållbarhetsstudier.
– Det handlar väl om att vilja nå ut och göra skillnad, jag skulle väl säga att det är ambitionen med all hållbarhetsforskning överlag, att göra skillnad och bidra till en bättre, mer hållbar framtid. Det kanske gör forskningskommunikationen extra viktig.
– Det har verkligen varit en viktig drivkraft för mig att nå ut med min forskning så att den inte bara ska vara till gagn för forskningsvärlden utan för samhället i stort.
Sara Ullström avslutar med sina positiva erfarenheter av respons från mediala framträdanden. En intervju som hon gjorde för Sydsvenskan ledde vidare till en intervju i P4 Malmöhus.
Att ett framträdande i media kan leda till ett annat är en snöbollseffekt som även Jessica Abbott betonar. För Sara Ullströms del är det viktigaste att hennes resultat når ut till allmänheten. Hon konstaterar:
– Jag tror det har gjort att forskningsprojektet blivit mer synligt.
Om Sara Ullström fastnat i mediecykeln återstår att se, ihop med om initiativen för att stimulera forskningskommunikation är lyckade. Initiativen behövs för att tredje uppgiften inte ska komma i tredje hand.
