Vi lever i ett av världens rikaste länder. Därtill i ett av de mest generösa välfärdssamhällena. Trots att vi är lyckligt lottade orsakar förmåner såsom gratis utbildning även nervösa tankar om medborgerlig plikt.
– Om du kunde få precis vilket jobb du vill, helt utan kvalifikationskrav, vilket skulle du välja?
– Receptionist på ett konstmuseum, svarar jag snabbt och möts av en konfunderad blick från min vän. Jag förstår henne – mitt utbildningsval speglar nämligen inte alls det jag påstår vara mitt drömyrke.
Estetiskt orienterade ämnen nonchalerade jag tidigt i universitetsansökningsprocessen till följd av en något diffus föreställning om att det jag utbildar mig till måste vara något viktigt. Något samhället inte klarar sig utan. För visst berikar konsten livet – men det är inte vackra tavlor som får infrastrukturen att fungera eller räddar landet ur en katastrof. Mitt val av utbildning föll istället på politices kandidatprogrammet, en bred utbildning med statsvetenskap och nationalekonomi som grund.
Hur avgörs egentligen vad som är det allmänna bästa?
Kanske är denna inre konflikt mellan lust och nytta det oundvikliga resultatet av att leva i ett socialdemokratiskt välfärdssamhälle upprättat i en liberal världsekonomi. Det förstnämnda förespråkar kollektivism och det senare individualism – ett dualistiskt förhållande där båda parter gör anspråk på det optimala sättet att generera samhällsnytta. Men hur avgörs egentligen vad som är det allmänna bästa?
Bakgrunden till min nyttofixering står att finna i det förvaltningsansvar jag upplever att det omfattande studiestödet innebär. Var månad i upp till tolv terminer har vi svenska universitetsstudenter möjlighet att få 3 360 kronor av staten och blir på köpet erbjudna ett lån på ytterligare 7 728 kronor. Som grädde på moset behöver vi inte betala någonting för våra utbildningar – som enligt SACO i snitt kostar staten 72 000 kronor per år och student. En ekonomisk investering förtjänt av ett välgrundat beslut.
Själva förmågan att ens fatta ett beslut, oavsett dess vikt, är dock svår att bemästra. Psykologen Barry Schwartz menar att problematiken är särskilt förekommande i västvärlden. Den närmast kultförklarade boken Valfrihetens tyranni (2004) beskriver hur en stor mängd valmöjligheter utgör en börda snarare än ett privilegium. Självbestämmelse är i sig positivt, poängterar Schwartz, men våra hjärnor uppfattar det stora antalet alternativ som att mer finns att förlora och lamslår vårt handlande.
Om jag mot alla odds gör ett utbildningsval jag kan känna mig belåten med, återstår enbart dilemmat huruvida det också berikar samhället. Enligt klassisk ekonomisk teori är detta dock en icke-fråga. Sanna liberaler resonerar som så att det som utgör individens egenintresse per automatik resulterar i det mest gynnsamma även för samhället. Den så kallade osynliga handen ska få en att pröva olika val baserat på vad som är rationellt för var individ, vilket i slutändan leder till en produktiv arbetsfördelning på samhällsnivå.
Välfärdssamhället är däremot en i grunden socialistisk idé med tanken att det individen får också ges tillbaka genom arbete och skatteinbetalningar. Trots vetskapen att beloppet genomsnittsmänniskan skattar under en livstid täcker såväl bidragen som utbildningskostnaden blir jag inte kvitt ambivalensen kring huruvida jag förvaltar dessa förmåner på bästa sätt. Möjligheterna jag tilldelats enbart genom slumpen att födas i Sverige är unika och någonting jag känner att jag inte kan slösa bort hursomhelst.
Min befarade försummelse av välfärden bekräftas av lundaprofessorerna Mats Alvesson och Erik J Olsson i SvD Debatt (24/3-19). De hänvisar till Studentbarometern 2017, där det framgår att endast en minoritet av högskolestuderande faktiskt pluggar de 40 veckovisa timmar termen heltidsstudier implicerar. Konsekvenserna blir allvarliga: författarna refererar till en amerikansk studie som visade att fyra av tio universitetsstudenter inte utvecklas intellektuellt av utbildningen.
En våg av skam sköljer över mig med ens jag läser Alvesson och Olssons ord. Det har hänt mer än en gång att jag i kursutvärderingarna klickat i en betydligt lägre siffra än 40 på frågan hur många timmar jag genomsnittligen studerat.
Jag är övertygad om att jag hade ägnat ännu mindre tid åt mina studier om jag inte fann min utbildning något sånär stimulerande. En sådan motivation kommer även vara avgörande för den ansträngning jag kommer leverera på en framtida arbetsplats. Men trots att jag skulle älska att jobba på ett konstmuseum väljer jag bort det. Jag har dock svårt att avgöra huruvida det beror på ett kollektivistiskt tänkande om samhällets behov av andra yrkesgrupper eller ett individualistiskt överläggande baserat på löneutsikter och konkurrens.
Möjligen återbetalas välfärdens förmåner bäst genom att utbilda sig till ett av de utnämnt samhällsviktiga yrkena. Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) utförs dessa av verksamma inom bland annat avfalls- och avloppshantering, hälso- och sjukvård, livsmedelsdistribution samt upprättande av allmän ordning och brottsbekämpning.
Därtill tänker jag att sanna kollektivister inte enbart bör sikta mot ett samhällsviktigt yrke i allmänhet, utan välja ett som det finns behov av fler utbildade inom. Enligt Arbetsförmedlingen (2021) råder det brist på arbetskraft inom exempelvis förskola, sjukvård och lastbilsmekanik. Men tyvärr lockas jag, trots jobbens väsentliga betydelse, varken av att byta bajsblöjor, behandla sjukdomar eller reparera stora motorfordon.
Ska jag gå på nytta eller lust? För individen eller kollektivet?
Jakten på den utbildning som utgör jämviktspunkten för personligt intresse och samhällsnytta ter sig vara ett evighetsprojekt. De mindre klädsamma strävanden efter statusfyllda epitet många av oss innehar bör inte heller utebli ur ekvationen.
Åt vilket håll jag än lutar i stunden slutar det alltid med en känsla av hopplöshet. Låter yrket roligt? Då är det inte tillräckligt betydelsefullt. Är det samhällsbärande? Då är det ointressant. Är det prestigefyllt? Då har jag inte antagningspoängen för att komma in.
Lite tröst får jag av historikern Jenny Andersson. I en artikel publicerad i Forskning & Framsteg 2007 beskriver hon den svenska socialpolitiken på ett sätt som reflekterar även nutiden. Hon beskriver ett välfungerande samspel mellan polerna individualism och kollektivism. Andersson uttrycker att den socialpolitiska modellen bygger på en produktivistisk princip att välfärd skapar effektivitet. Faktorer som trygghet, rättvisa och jämlikhet ses som viktiga förutsättningar för att individer ska kunna arbeta och är således en förutsättning även för samhället som helhet.
Med detta i beaktning är det bästa vi kan göra för att ta bättre beslut, enligt Barry Schwartz, att sänka förväntningarna och nöja oss med redan gjorda val. Men hur lätt är det när det finns en inneboende konflikt i själva statsstrukturen och samma konflikt även återfinns även inom individen? Ska jag gå på nytta eller lust? För individen eller kollektivet?
Jag inser att faktumet att jag ens funderar kring det här vittnar om ett privilegierat liv. Även om mitt utbildningsval inte enbart är resultatet av lust och passion finner jag utbildningen ytterst intressant. Trots att jag visserligen genom denna text kastat mina många humanistvänner under bussen är jag otroligt glad att vi bor i ett land där så stort utrymme kan ges kulturella uttryck även på universitetsnivå.
Så pass fri är jag alltså från större bekymmer att jag har tid att sitta i mitt hav av CSN-pengar och ha ångest över att jag inte är en tillräckligt god samhällsmedborgare.
