Siste april har kommit och gått med allt vad det innebär. Lundagårds Arvid Grange skriver i ett brev till Studentbladets Sofia Ahläng om festligheter och ett oundvikligt besök på Parentesen.
Herregud, Valborg alltså. Underbara kalabalik. Jag hoppas din vappenhelg (valborg) levde upp till förväntningarna om att bli ditt livs bästa. Det skulle inte bli så svårt, sa du, men att döma av egen erfarenhet och observationer är det lätt hänt när man börjar kröka med tuppen att planer faller omkull och att ens förväntningar snart blir upptagna med att förlora en stirrtävling med insidan av närmsta toalett.
För egen del blev det ett händelserikt men inte särskilt långt firande.
Det började förhållandevis sent, om vi ska jämföra med de typ tiotusen studenter som redan klockan 09 slogs om platser i Stadsparken.
Klockan elva kom jag hem till en vän för att hämta upp ett flak öl:
Han mötte mig i kalsonger och vi blandade till varsin drink. Efter en timme på hans uteplats bar det av till nästa anhalt. Kubb, hoppa säck, bubbel och jordgubbar. En snaps, två snaps, tre snaps hittar till min hand. Snart börjar det kännas som att fötterna lyfter lite från marken.
Klockan sprang i väg och jag hoppade på en elsparkcykel för att inte missa festen på min innergård. Solen hänger högt uppe på himlen och jag hinner tänka flera gånger att den nog aldrig kommer gå ner. Klockan är strax innan nitton när festen stänger för att en granne har klagat fem gånger. Nåväl, vi ger oss. Galenskapen får fortsätta på annan ort.
Du vet uttrycket alla vägar leder till Rom? Här i Lund finns ett studentboende kallat Parentesen, med en enorm innergård(/brännbollsplan), och det är väl snarast dit alla vägar leder. Åtminstone när det är fest i staden. Naturligtvis var det där vi hamnade – men nu börjar minnet bli gradvis suddigare. Snart är vi på den beryktade innergården som börjar fylla på med folk. Jag hamnar mellan en vän och en främling som inser att de har gemensamma bekanta från lumpen. (De är kanske kvar i det samtalet än idag.) Klockan närmar sig midnatt och illamåendet knackar på dörren. Innan jag erkänner mig besegrad ger jag mig in i folkmyllret där bekanta ansikten dyker upp och flyter iväg som ett montage i en musikvideo. Ibland får jag tag i en hand eller arm.
Ungefär då någon gång lämnar jag och tar mig hem. Trots sitt tidiga avslut blev firandet en skön start på försommaren. Men nog om mitt, mer om ditt.
Fick du beskåda statyn kläs i studentmössa? Blev du tvungen att ta hand om vänner som inte kan åka elsparkcykel? Var solen framme? Drack du finskt valborgsmjöd, Sima? Det gjorde jag. Luktar bröd, smakar gott!
På en mer seriös not så vill jag besvara din tidigare fråga med: nej, om jag hade fått börja min studietid på nytt så hade jag inte gjort nåt annorlunda. Visst har det varit lite spretigt att byta studier fram och tillbaka. Men jag har haft väldigt kul och fått känna mig jävligt fri. Det är väl det man vill. Och dagar som valborg får en dessutom att se sig omkring och inse hur många härliga människor man råkat samla på sig under tiden.
Den här gången blev det ett långt brev, men mycket har hänt och sommaren runt hörnet ger lite extra energi. Berätta om vad som händer nu när terminen tar slut. Separationsångest? För egen del kommer jag väl tillbaka till den här stan, men ändå finns en viss osäkerhet kring ännu ett avslut. Förresten, doftar det vårblom överallt i Helsingfors också?
