Är det modigt att studera humaniora eller konst? I dagens ekonomi ser Lundagårds kulturkrönikör Esther Arndtzén att fler och fler avskräcks från att bli kulturarbetare.
En kall kväll i vintras var jag på fest hos en vän, fylld av folk som jag inte kände. Min väns vänners trevligheter till trots kände jag mig något utanför i sällskapet; jag förstod snabbt att jag var ensam humanist i ett rum fullt av folk som gick ordentliga utbildningar i statsvetenskap, ekonomi, psykologi… ja, ni fattar.
Likväl intresserade sig flera av dem livligt för mina studier i litteraturvetenskap. ”Det var det jag egentligen ville plugga!”, sa några av dem. ”Vad modigt!”, sade en annan. Men också ”Vad ska du med det till?”.
Är det modigt, eller dumdristigt att ”satsa” på studier i humaniora, eller för den delen en konstnärlig utbildning i exempelvis kreativt skrivande eller dans?
Konstnären Sonia Hedstrand skrev för några veckor sedan en modfälld text i DN (2022-04-29) om hur konstskapare och frilansare går på knäna i en ekonomi som bygger på att man har en heltidsanställning för att ha råd med barn, lägenhet och sjukskrivning. Hon frågar sig vad syftet egentligen är med att hon, som lärare i konstteori, ska fostra en ny generation konstnärer som med stor sannolikhet aldrig kommer att arbeta för en skälig lön.
En akademisk examen, även i humaniora, är förstås en ekonomiskt säkrare bana än att bli fri kulturarbetare. Man kan bli anställd. Men det är likväl två banor som båda innebär en rätt osäker framtid.
I min bekantskapskrets i Stockholm finns det många som läser konst eller gör musik. De flesta är själva barn till kulturarbetare, vilket krasst nog givetvis är en bidragande faktor till att kulturbanan känns mer tillgänglig.
Lund är en akademikerstad, och här premieras i högre grad akademiska studier i samhällsvetenskap och ekonomi än humaniora. Men jag hör ofta studenter som, likt min väns vänner på festen, kanske valt det säkra före det osäkra – och jag förstår dem.
Jag försökte mig själv på en yrkesutbildning en gång, till del av oro för framtiden. Avhoppet är inget jag ångrar, men rädslan för otryggheten finns självklart kvar.
Vad händer med kulturen när ingen egentligen har råd att skapa den? Detta frågar sig kulturredaktören Jenny Aschenbrenner i en text i ETC (2022-05-07). Hon menar att vi alla kommer att drabbas om kulturarbetarna tröttnar på att slita.
Både Jenny Aschenbrenner och Sonia Hedstrand påpekar att även många av de mer framgångsrika kulturarbetare, de man ser på kultursidorna och i TV-sofforna, måste leva på stipendier som inte ens är sjukpenninggrundande. Det är inte konstigt att unga människor blir avskräckta från att satsa sina CSN-lån på en framtid med så låg avkastning.
Det är ingen medborgerlig rättighet att få leva på att måla, göra musik, eller vara frilansskribent. Men det vore ofantligt synd om kulturarbete blir en arena reserverad för kulturbarn eller människor med mycket pengar. För att kulturen ska leva, måste människor också kunna leva på den.
