Ett enat Skandinavien – närmare än väntat

Hur nära var det egentligen att Sverige, Norge, och Danmark enades under en krona? Lundagårds Theo Selimovic har läst ”Union eller Undergång”, om skandinavismens storhetstid.

Titel: Union eller undergång, del 1: Kampen för ett enat Skandinavien
Originaltitel:Union eller undergang: kampen for et forent Skandinavia
Utgivningsår: 2022
Författare: Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottosen
Förlag: Historiska Media

Varför avslutas nationalsången med ”Jag vill leva, jag vill dö, i Norden”? Varför inte i Sverige? Det är frågan boken ”Union eller undergång. Del 1: Kampen för ett enat Skandinavien” vill besvara. Boken, skriven av historikerna Rasmus Glenthøj och Morten Nordhagen Ottosen, behandlar skandinavismens uppgång och fall som politisk rörelse under 1800-talet.

Författarna driver tesen att den föregående historieskrivningen, som beskriver skandinavismen som en orealistisk ideologi för salongsberusade studenter, är djupt felaktig. Ett enat Skandinavien med Sverige-Norge och Danmark som kärna var istället högst möjligt. Genom diverse källor såsom dagboksanteckningar och brevväxlingar visar det sig att den danska kungen bara var timmar från att abdikera och lämna över kronan till Sverige – alldeles för nära realisering för att bara vara ett studentikost påhitt.

Skådeplatsen består av ett Europa efter Napoleonkrigen som har hamnat i en djup existentiell kris. ”Tröskelprincipen”, idén att en stat måste ha en tillräcklig storlek och befolkning för att överleva, dominerar det politiska tänkandet. De flesta stater låg enligt dåvarande konsensus långt under tröskeln. Så gällde särskilt för Danmark (förlorare i Napoleonkrigen) och Sverige (förlorare i det stora nordiska kriget mot Ryssland).

Likt i Tyskland och Italien så sågs skandinaver (av många, men sannerligen inte av alla) som ett gemensamt folk.

Union verkade vara det mest rimliga alternativet för att inte falla offer för preussiska ambitioner i de dåvarande syddanska områdena Schleswig-Holstein eller ryska ambitioner i öst. Likt i Tyskland och Italien så sågs skandinaver (av många, men sannerligen inte av alla) som ett gemensamt folk som måste enas i en gemensam stat av historisk nödvändighet.

Bokens viktigaste insikt är egentligen inte själva skandinavismens historia. Snarare visar boken att vi skriver historia som om det faktiska utfallet var det enda möjliga, och att alla potentiella utfall aldrig egentligen hade en chans. Det är lätt att förvilla sig i historiens årtiondelånga orsaker och verkningar, men ”Union eller undergång” påminner oss om agensens viktiga plats i historien. Många saker blev som de blev bara för att en människa bestämde sig för det ena istället för det andra. Historien är inte determinerad, även om vi skriver den så.

Bortsett från denna metapoäng så tycker jag det är väldigt roligt att läsa om Skandinavien! Ingen svensk, dansk, eller norrman skulle idag kalla sig för skandinav. Därför är det lätt att glömma att vi faktiskt har djupa gemensamma rötter och att vår svenska historia på många sätt även är deras. Det studentikosa stråket ska inte heller förnekas, och att läsa om skandinavismen är på många sätt att läsa om studenten, Lund, och vår alldeles egna Esaias Tegnér. Lunds och Köpenhamns universitet låg i centrum för skandinavismens begynnelse bland den akademiska eliten. Ångbåtar fyllda med sjungande studenter trafikerade Öresund, och välkomnades glatt på båda sidorna.

Där boken brister något är i den tunga stilen. Populärhistoria ska vara lättläst! För det mesta används tydliga underrubriker vilket tydliggör. Men ibland blir språket invecklat, med ett enormt persongalleri som flyger förbi, och man ser inte skogen för alla träd. Vissa stycken kräver ett inbitet historieintresse.

Kanske får också skandinavismen ett uppsving nu i modern tid? Den ryska örnen kastar en allt längre skugga på Skandinaviens östra gräns. Kommer vi än en gång sjunga ”jag vill dö i Norden” och verkligen mena det? Det är ingen som vet. Men ”Union eller undergång” ger oss en ledtråd till hur en sådan rörelse artar sig, det vill säga mycket nyttig läsning för den som tänker sig ska bli nästa Tegnér.