Nu på söndag (22/5) spelar balkanorkestern Östblocket på Lundakarnevalens stora scen. Lundagård träffade bandets trumpetare Mathias Gunnarson för att prata om konstiga spelupplevelser, svallande känslor och melankolisk festmusik.
Foto: Isak Aho Nyman
Den uppmärksamme besökaren till Lundakarnevalen kanske sneglade i programmet och hajade till över att man på söndag eftermiddag kommer kunna se Östblocket på stora scenen. Men även om namnet väcker tankar som mest landar i geopolitik är sanningen i det här fallet en annan. Östblocket refererar i programmet istället till det tiomannaband som sedan mitten av nittiotalet serverat oemotståndliga tongångar influerade av folkmusik från Balkan, arabisk folkmusik och klezmer – folkmusik med rötter hos Östeuropas judiska befolkning.
Jag träffar bandets trumpetare Mathias Gunnarson på ett café i centrala Lund och ber honom förklara lite om vad det är som gör balkanmusik så speciellt.
– Det är väldigt känslosam musik, extrem glädje, extremt party och extrem sorg. Man spelar ösig partymusik, men i det finns hela tiden en underton av melankoli eller sorgsenhet. Även i de mest partyaktiga låtarna.
Mathias Gunnarsson fångar in det som fascinerar många med just balkanmusiken, att dess unika förmåga att representera de allra största känslorna på ett värdigt sätt. Han noterar också att den musik de spelar i Östblocket har fest och tillställning i sitt DNA:
– Detta är bruksmusik. Man spelar på bröllop och begravningar och andra tillställningar. Då spelar man en låt, då är det det temat som man spelar, och sen spelar solisten hur länge som helst och folk dansar runt och runt i långa led och bara känner väldigt mycket.
Så härligt som det här låter blir jag naturligt nyfiken på om Östblocket någon gång haft ett gig där någon blivit för känslomässigt inspirerad av de ljuva balkantonerna. Mathias Gunnarsson berättar då om en spelning i Oslo:
– Vi spelar vår absolut lugnaste låt för kvällen och hela publiken är väldigt stilla, men sen från längst bak i lokalen hör jag ett slags osammanhängande klapper. Vi spelar vidare men det där ljudet fortsatte och blev mer intensivt. Så då tittar jag ut och då står det en tjej där längst bak och steppar till låten, med steppskor och allt. Eftersom alla andra stod still på dansgolvet så blev det liksom som att vi spelade den låten med henne på ”stepp”. Det var lite som någonting ur Twin Peaks.
När man listar egenskaper som bra liveband ska ha brukar man säga att de ska vara samspelta eller kunna fånga in publiken på ett bra sätt, men om det är något som vittnar om högklassig liveförmåga i min mening så är det att väcka initiativ till spontan stepp hos sin publik. Jag frågar om Östblocket är Lundakarnevalens bästa liveband, vilket Mathias Gunnarsson inte nödvändigtvis vill hävda:
– Det är ju många andra akter som är väldigt feta så det är nog lite upp till var och en, men om man gillar balkanmusik och om man gillar ös då ska man gå och kolla på oss.
Foto: Isak Aho Nyman
