En studie i resonans

Den experimentella konstfestivalen Intonal välkomnade den 10e maj Midori Takada till Inkonsts black box. Lundagårds Isak Aho Nyman var på plats för att uppleva en levande legend som suddar ut gränser mellan både scen och publik, tid och rum.

Inkonsts black box har just den här kvällen en läktare uppställd framför ett scenutrymme med en förtrollande mängd slagverk. Ett komplext trumset, ihopbyggt av diverse stora trummor och en gigantisk gong står till vänster, till höger står en flygel och en marimba. I mitten av scenen finns en mängd cymbaler av olika storlekar och typer, uppställda på stativ och arrangerade i en cirkel som öppnar upp ett tomrum i mitten av scenen. Musikern som snart ska komma ut och spela på de här instrumenten är den närmast legendariska Midori Takada.

Midori Takada har blivit känd utanför sitt hemland Japan genom sin säregna stil av minimalistisk percussionmusik som hämtar inspiration från folkmusiktraditioner världen över. Hon kan klassas som en del av den rörelse som i Japan kallas ”kankyou ongaku” eller ”miljömusik” och att Midori Takada skapar musik som är i direkt kontakt med miljön omkring henne märks så fort hon kommer ut på scen. Långsamt rör hon sig över golvet medan hon drar en träpinne runt kanten av en mässingsklocka. Klockans klara ton ekar genom hela rummet medan musikern som i trans letar sig fram till trumsetet och den stora gongen.

Hon börjar att försiktigt slå på gongen. Musiken är till en början så lågmäld att publikens minsta rörelse riskerar överrösta ljudet. Det är dock inte en kraftlös lågmäldhet, tystnaden uppstår som en direkt effekt av Midori Takadas fullständiga kontroll över utrymmet. Hon ser till att det instrument hon spelar på gör exakt de ljud det ska precis när det ska göra dem. Övertonerna från ett instrument fortplantar sig genom ett annat och skapar ett komplext nätverk av resonans där alla de ingående delarna deltar i att skapa ljudets helhet.

När Midori Takada går varv efter varv runt i sin cirkel av cymbaler lutar jag huvudet mot väggen och hör hur den sjunger. Inte på något bildligt sätt utan rent konkret: det kommer en ton från själva väggen. I takt med att hon slår an cymbalerna sätts hela rummet i svängning och harmoniserar med instrumenten. Midori Takada har hela tiden antytt det, men nu blir det helt tydligt: hon är spindeln i nätet för ett instrument som är många gånger större än det vi faktiskt ser på scen. Hon har lämnat små ledtrådar, som att instrumenten står utspridda och hennes försiktiga rörelser sig mellan dem, men när allt i hela black boxen ljuder i samklang blir det fullständigt klart 

Men det som skiljer Midori Takada från andra scenkonstnärer är inte bara den musik hon frammanar. Hon rör sig genom scenrummet som om varje ljudlös rörelse hon åstadkommer är lika viktig för slutprodukten som de ljud som kommer ur hennes instrument. Oavsett om hon försiktigt lägger ner sina marimbaklubbor eller dramatiskt släpper en tung kedja på golvet sker varje handling som en del i ett flöde där ingenting händer utan att vara välavvägt och genomtänkt. Placeringen av pukorna i hennes trumset är arrangerad så att hon behöver sträcka ut hela sin kropp mellan dem för att nå hela vägen, något som i sin tur resulterar i en trollbindande dans inuti trumsetet. 

När konserten är slut har Midori Takada visat sin virtuositet genom olika instrument, former och medium. Trots detta är det som främst vittnar om hennes mästerskap det sista hon gör på scenen. Efter att ha avfyrat ett öronbedövande trumsolo stannar hon helt upp. Hon höjer sina trumpinnar mot taket och böjer på knäna som en bågskytt, medan lamporna slocknar står hon sen stilla kvar. Midori Takadas fullständiga kontroll över sitt skapande sammanfattas i den enda handlingen. Hennes konstnärskap är inte musiken, rörelserna eller orden hon utövar på scen utan uppstår i kombinationen av dem. En komplex helhet som övertygar för att den är lika mångsidig som livet självt.