Även efter #metoo är det lätt att råka följa med i det kvinnohatande narrativet. Studenten Alexandra Gummesson skriver i denna insändare om hur svårt det är att leva upp till sina feministiska värderingar när hon tittar på Depp v. Heard.
Jag är nog inte den enda Lundastudent som har varvat uppsatsskrivande och uppsnack inför karnevalen med att fastna på livestreamningen av förtalsrättegången mellan Amber Heard och Johnny Depp. Sändningarna drar igång så fort klockan slår amerikansk arbetsdag, sen följer timmar av korsförhör och utfrågningar som alltmer börjar kännas som uppföljare av Legally Blonde eller How To Get Away with Murder än människors faktiska liv.
Trots de stillastående kameravinklarna finns det något så fängslande med den amerikanska juridiska estetiken där mahognysalar fylls av pressfotografer, domare på piedestaler och konservativa håruppsättningar menade att anspela på oskuldsfullhet. Stup i kvarten ropar någon från motståndarsidan ut ”objection!” och mina skärmtrötta ögon vaknar till liv igen. På bekostnad av sömn iakttar jag när Heards handlingar och motiv ifrågasätts, för att nästa morgon vakna till ett utforskarflöde på Instagram fullt av memes av samma utspel som jag stirrat på kvällen innan.
Svag som jag är blev mitt första intryck att Heard överspelar, ljuger och antagligen är en psykopat – jag föll helt enkelt för internets narrativ. Samtidigt har jag känt mig obekväm med den bilden, eller i alla fall med att föra den vidare.
Som vuxenblivande under #metoo med genusvetenskap på fickan och en rätt så progressiv vänkrets har jag känt mig ganska säker i min feministiska analys. Vad Depp-Heard dock lämnar mig bestört av är hur bräckliga mina ställningstaganden och idéer visat sig vara när jag väl ställts inför en allmänt accepterad diskreditering av en kvinnas berättelse om våld.
Jag vet inte vem som talar sanning, men mitt yngre klokare jag hade nog förväntat sig att jag skulle stå starkare inför att acceptera det som sprids om Heard på sociala medier. Faktumet är att Heards vittnesmål trots allt innehåller beskrivningar av vidriga övergrepp och hot.
Det sägs att feministiska vågor följs av bakslag, att samhällets motreaktion på intensiv kvinnokamp ofta leder till perioder där mer kvinnohat accepteras – kanske för att vi tänker att kvinnorna har fått utrymme nog säga sitt? Plötsligt är det inte så coolt att vara pk. Istället borde man kunna ta ett småsexistiskt skämt eftersom “vi vet att vi inte menar det”. Att snacka skit om Heard med tjejkompisar känns nästan uppfriskande, lite som att trotsigt nog äta kött igen efter år av att vara veganen i rummet.
Världens syn på Heard är dock större än hon som individ, eftersom den är formande för framtida kvinnors möjlighet att bli lyssnade till och tagna på allvar. Oavsett vad domen blir matas våra flöden och hjärnor just nu av att dåraktiga kvinnor ljuger och överdriver för sina egna vinningar. Vad sänder det för budskap till rättegångens miljontals åskådare om att själva våga dela sina berättelser om våld?
I efterdyningarna av #metoo-åren befinner vi oss i en märklig tidsanda, där jag som utan tvekan identifierar mig som feminist plötsligt godtar internets patriarkala påverkanskampanjer om rättegången utan att ifrågasätta varför ingen tror på kvinnan. Efter en alltför lång omväg har Depp-Heard nu påmint mig om att feministiska värderingar behöver levas upp till för att kunna kallas mina. Jag lovar härmed att inte längre skicka runt DM:s där Heard poserar med en näsduk framför kameran och att sluta skratta åt hennes senaste snedsteg med mina vänner på trappan till Socialhögskolan.
Hoppas alla ni andra feminister drog samma grundliga slutsats, förhoppningsvis lite snabbare än jag.
Alexandra Gummesson, student vid Lunds universitet
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs är skribentens egna. Instruktioner för att skriva insändare finnes här.
