Lundakarnevalen 2022 levererar en rolig och välskriven, men knappast felfri, film. Ska man behöva ta hänsyn att den är producerad av studenter för att kunna kalla filmen bra? Lundagårds Clara Castenfelt har sett årets karnevalsfilm, Sandgatan II, och velar mellan att vara mjuk eller rättvis.
Lundakarnevalens första film kom år 1908, som en av de första helt svenskproducerade filmerna. År 2022 tuffar traditionen stadigt på, och Lunds karnevalister från filmsektionen kokar ner månader av arbete till en produktion på 45 minuter. Bland vackra drönarbilder och träffsäkra skämt innehåller årets film en del slarvfel. Det får mig att undra hur jag ska recensera Sandgatan II – som ett filmiskt verk av egen rätt, eller varsamt i hänsyn till en begränsad studentproduktion?
Stillbild från Karnevalsfilmen.
Premissen för Sandgatan II är att AF-borgen olyckligtvis exploderat. Efter restaureringen ersätter nya verksamheter all studentverksamhet i borgen. Vi får under filmen följa tre separata handlingar: den nya, panikslagna fabrikören för hundmatsfabriken Hundagård, ett tvillingpar straffade med tjänstgöring för tentafusk, och ett gift par som försöker återfinna kärleken till varandra.
Skådespelet börjar stadigt. Tvillingparet har en underbar, men tystlåten, syskondynamik när de försöker undkomma alla mänskliga hinder under flyktvägen från borgen. Kärleksparet är otroligt roliga i sitt konstanta bjäbbande när de navigerar alla bristfälliga ”semestermål” inuti AF. Under fabrikörens kämpiga första dag på företaget blir jag dock besviken. Han är nämligen alltid i sällskap av sin försummande moder, som är VD för Hundagård – och spelas av en undermålig skådespelare.
Ett så avigt skådespel, med överdrivna manér och konstpauser, hade fungerat okej i en skolpjäs.
Stillbild från Karnevalsfilmen.
”Den ondskefulla modern” är en av de populäraste filmarketyperna vi har. De är i charmig övre medelålder, rappa i käften, och stiliga – tillräckligt för att göra sig minnesvärda. Trots att regissörerna Karen Catalán och Henrik Linton verkar vara medvetna om detta, så gör skådespelaren Ann-Sofie Boquist den arketypen ingen rättvisa. Ett så avigt skådespel, med överdrivna manér och konstpauser, hade fungerat okej i en skolpjäs. Det slog mig också att Boquist nästan aldrig tittade på sin motspelare Fabrikören, spelad av Gustav Löwegren, vilket enbart antyder att hon inte är rutinerad.
Trots detta är Sandgatan II riktigt rolig. Jag och publiken fick in många skratt på bara 45 minuter. Allas vår Johan Glans visar att teatraliskt skådespel på film faktiskt kan funka. Med sin blonda peruk och sitt flackande mellan akademikerskånska och Eslöv-gröt spelar han skickligt på de farsartade elementen. Man måste bara skratta åt paret, som försöker återfinna flamman i äktenskapet men hamnar på ett källar-spa med honom av alla människor.
Vissa delar av handlingen hade mått bra av utbyggnad. Tvillingparet, spelade av Hanna Wånge och Markus Hedbys, fick knappt repliker eller dramaturgisk båge. Klimaxet kom aldrig – de utbytte busiga blickar och snodde lite grejer, men sen då? Det man fick se av dem var åtminstone kul, då syskonbråk är bland det roligaste som finns att kolla på.
tvillingduon som anklagas för tentafusk.
Stillbild från Karnevalsfilmen
Det ska hysas enorm respekt för det tålamod och de resurser som krävs för att göra en film. Det finns saker att förbättra, som med allt. Vissa skådisar hade gärna fått tona ner spexandet lite. Teaterskådespel gör sig sällan väl på bioduken, oavsett hur bra skämten är – för de är verkligen bra. I allt från manusskrivning till fotografi och klippning, märks det att Sandgatan II gjorts av unga och klipska människor.
