Efter månader på resande fot är Lundagårds Oscar Lundberg tillbaka på lundensisk mark. Men vad tar han egentligen med sig från sina äventyr i Centralamerika?
Att vara på resa är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött – trodde jag.
Min vana att skriva i min dagbok när saker går åt pipan har efter de senaste månadernas resa blivit allt mer uppenbar. Att bläddra igenom den väcker inspiration till århundradets sämsta romansvit.
Costa rica och hålet i trumhinnan.
Ensam i El Salvador
Matförgiftningens Mexiko
Listan på bakslag kan göras lång. Bottenskrapet av Stephen King-bibliografin har avlöst varandra som de enda engelska alternativen i hostelbokhyllan. Plånboken kommer inte återhämta sig ens om jag spökskrev hans nästa bok. Något jag nog klarat av vid det här laget.
Jag har plöjt mer dasslitteratur de senaste månaderna än jag gjort i hela mitt liv.
Allt detta, men kanske i synnerhet det sistnämnda, väcker frågan om varför jag utsatt mig själv för detta: Varför resa?
Låt oss först utesluta klyschorna. Att träffa människor från olika kulturer, lära sig andra språk och se världen gör man enklare under en korridorsfest på Vildanden än på resande fot.
Självklart har resan kantats av intressanta möten med diverse original, fantastisk natur och intressanta kulturupplevelser. Men ingetdera kan i sig rättfärdiga prislappen för kropp, psyke och plånbok.
Nej, svaret på varför man ska resa måste vara djupare än så.
Måhända är jag en synnerligen hemkär, knäckebrödsvurmande och skör ursäkt till resenär. Det gör frågan desto viktigare, om till och med jag skulle kunna få ut något av en resa bör de flesta kunna det.
På flyget hem återvänder jag till min dagbok för att söka svaret och slås av hur mycket jag skrivit under resans gång. Mellan utsagor om hemlängtan och spruckna revben finner jag kärnfulla reflektioner om livet jag pausat där hemma.
Att vara på resa är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött på endast ett sätt. Det ger tidslig och rumslig distans mellan dig själv där du var då och dig där du är nu – ett avstånd som är en grogrund för klarsynt utvärdering.
Vardagen jag så desperat ville fly undan verkar inte längre lika klaustrofobisk. Den innan så gälla Pågatågsrösten gör nu sina utrop med en röst jag gladerligen hade lyssnat på läsa upp en ljudbok – så länge det inte är något av Stephen King.
Det krävdes ett avbrott för att inse detta, något som manifesterar sig i en tacksamhet för det jag tidigare tog för givet. Det är anledningen att resa.
Det första jag åt när jag kom hem från tacosmekka var santamariakryddad anammafärs med burkmajs och krämfräsch.
