Emil Fredberg är kulturarbetaren som semestrar från musiken för att vara Lundakarnevalens överkucku. Med ”skräckblandad förtjusning” tar han sig an uppgiften som karnevalens officiella affischpojke och inofficiella konflikthanterare.
Karnevalsgeneralen Emil Fredberg leder sedan oktober förra året arbetet inom en av Sveriges största ideella organisationer. Inför den enligt temat benämnda katastrofkarnevalen har intresset från studenterna varit rekordstort; drygt 7 000 personer har beslutat sig för att anta uppgiften att som karnevalister drapera Lund i festskrud 20–22 maj.
– Jag tror att det finns en stor längtan efter, och behov av, humor, gemenskap och att göra saker tillsammans. Som en slags post-Corona-effekt, men också på grund av dagens omvärldsläge, säger Emil Fredberg.
Tjugonioåringen har ett mångårigt engagemang inom studentlivet bakom sig. Han har varit delaktig inom Boelspexet, Toddyspexets kapellmästare 2016–2020 och till karnevalen 2018 gjorde han musiken till karnevalsfilmen. Dessutom var han dirigent till Karneveljen.
Emil Fredberg kallar sig själv för kulturarbetare och säger att det bästa med att vara karnevalsgeneral är att han, som vid musicerandet, får möjlighet att vara med i skapande sammanslutningar där kreativitet och kultur möts.
För sannerligen är karnevalsgeneralen en humanist och kulturintresserad person. Varhelst studierna fört honom – till Malmö, Växjö, Skurup, Lund eller (som nu) masterstudier i dirigering av kontemporär västerländsk konstmusik i Köpenhamn – har musiken varit ämnesvalet, vederbörandes stora passion i livet. Även om popmusiken och jazzen har en självklar plats i hans musikaliska hjärta är det den klassiska musiken som med tiden snärt honom.
Vem föredrar du: Beethoven, Bach eller Brahms?
– Jag föredrar nog Brahms i och med att hans symfonier är strålande, säger han och tillägger urskuldande att de två andra ikonerna givetvis också är läromästare.
Men till skillnad från många människor i den klassiska musikvärlden kommer han inte från en musikalisk familj. I barndomshemmet i Abbekås, ett småsamhälle utanför Ystad, fanns blott ett piano som han spelade på måfå. Det var senare i tonåren, efter ekonomlinjen på gymnasiet, som han blev begeistrad av musiken.
– Det är först efter gymnasiet som jag på allvar har ägnat mig åt musik och sett det som en potentiell yrkesbana. Egentligen har allt jag gjort sedan dess varit förknippat med det, konstaterar han.
De musikaliska exkursionerna utanför studentvärlden har också varit många; han har bland annat dirigerat symfonier av Brahms i Tjeckien och var förra året med och startade storbandet Scandinavian Jazz Orchestra.
Musiken är helt klart det jag kommer ägna mitt liv åt.
När det gäller positionen som karnevalsgeneral noterar han med ett leende att titeln ”karnevalsgeneral” antagligen skulle slått högre på Cv:t om han studerade något mer praktiskt än komposition och dirigering, typ industriell ekonomi. Att han i arbetet bär den militäriskt uppfodrande arbetstiteln gör att man som utomstående lätt kan få intrycket att Emil Fredberg pekar med hela armen och överser varje liten detalj av karnevalen. Men han försäkrar mig att rollen som general skiljer sig från den som befälhavare.
– Jag har inga direkt bestämda arbetsuppgifter, säger han och fortsätter.
– Utan jag ska representera karnevalen, vara dess ansikte utåt och skapa hype. Sedan ska jag också hantera alla typer av konflikter och kriser som oundvikligen uppstår.
Varför ville du bli karnevalsgeneral?
– Det passar mig eftersom det finns många likheter med rollen som dirigent, när det kommer till att leda många människor, att tillsammans realisera en vision. Ytterst ser jag arbetet som karnevalsgeneral som en läroprocess och det är en stor glädje för mig att hjälpa andra att ha kul och förverkliga sina idéer.
Man märker att Fredberg ser det som en ynnest att få arbeta som karnevalsgeneral. Generalskapets potentiella avigsidor – det stora ansvaret, konflikterna, självuppoffringen – är när allt kommer omkring bara en parentes till det som han framhåller som karnevalsgeneralens huvudsakliga göromål: att sprida glädje.
Dock liknar han arbetet i vissa avseenden med ett marathon, ett långt uthållighetstest man måste genomlida. Arbetet har tagit i princip all hans tid i anspråk och han har, tyvärr, behövt försaka det förutvarande sociala livet. Den kvinna han kilar stadigt med har lyckligtvis stöttat honom och kommit till undsättning under de svåra stunderna.
– Min flickvän har varit helt fantastisk med att hantera situationen.
Under själva karnevalsdagarna fortsätter det hårda arbetet. Han kommer vara iklädd den karaktäristiska generalsmunderingen som varje karnevalsgeneral har privilegiet att bära. Utöver att delta i tåget, ska han lösa potentiella konflikter – vilka är oundvikliga men förhoppningsvis lätthanterliga. Det är först när karnevalen är över som han kan andas ut, ta en kall öl och slänga upp fötterna på bordet.
Med tanke på att Emil Fredberg kallar sig för överliggare är kanske också generalskapet ett slags bokslut över den långa studietiden. I höst tar han masterexamen och sedan står han där, som vi alla förr eller senare gör, naken inför den obarmhärtiga världen utanför akademin.
Men när man som Emil Fredberg innehaft studentvärldens mest exklusiva post och leder dess största evenemang kan man tryggt vandra vidare i livet.
– Jag kommer fortsätta att bo i Malmö och arbeta inom den klassiska musikscenen i Sverige. Möjligtvis kommer jag också arbeta med musik inom andra generar. Musiken är i alla fall helt klart det jag kommer ägna mitt liv åt, säger han självsäkert.
Ja, vad som än väntar Emil Fredberg i framtiden kan han påminna sig själv om att de som har titeln ”karnevalsgeneral” på Cv:t är ungefär lika många som de som har ”kulturminister”.
