Cirkus Schmirkus är på besök under Karnevalen. Lundagårds Olof Bärtås har tagit del av en fartfylld show som blandar cirkusspråket med den studentikosa humorn på ett välfunnet sätt.
Foto: Isak Aho Nyman
Vid AF-Borgens kortsida står ett stort cirkustält. Utifrån sett ser det inte mycket till ut – men inuti pågår det en fartfylld show. Med bänkar samlade runt en scen med sågspånsbelagd mark uppträder Cirkus Schmirkus. Och in på dess scen väller motorcyklar, wrestlingartister, människor i djurkläder och Elvis Presley-imitatörer. ”Elefanter” trampar omkring och tortillabröd slängs ut över publiken.
Cirkusen är 45 minuter lång och innehåller uppemot 20 – om inte fler? – akter. Alltsammans leds av en cirkusdirektör i röd kavaj med förgyllda axlar och svart top-hat.
Det är en mycket underhållande show. Akterna följer, föga förvånande, inte riktigt cirkusens traditionella form och i stället parodieras och ironiseras det över den – alltsammans med en studentikos tvist. Cirkusens bildspråk utgör grunden för en uppsättning akter som skruvar ett extra varv på den invanda cirkusformen.
Ett snabbt tempo avlöser den ena akten från den andra. Det anordnas en tuppfäktning där två i publiken ges varsin tv-kontroll och styr kampen, en man försöker slå världsrekord i att hålla andan (och är sex sekunder för kort) och en raggare åker in på scenen med sin moped så det yr upp sågspån och doftar fränt av bensin.
Vill man ha en sammanhållen och genomtänkt show har man gått fel – istället är det en spretig samling sketcher. Men jag tycker det fungerar väl. Genom ständigt nya överraskningar på scenen tappar man inte fokus.
De bästa sketcherna utspelar sig, i min mening, i mötet mellan den studentikosa, akademiska humorn och cirkusens språk. Som fonetikern som nervöst kliver in på scenen för att uttala ordet worcestershiresås och sedan lämnar scenen. Det blir en fyndig och uppskattad krasch mellan två humorformer.
Cirkusdirektören gör ett bra arbete med att leda showen. Han står vid sidan av och tar inte alltför stor plats. Men det går bra; hans små och kvicka kommentarer får alltid publiken att fnissa.
Cirkusen passar såväl stora som små. Den är flamsig och antyder samtidigt om mer vuxna skämt. Jag kan varmt rekommendera ett besök – nu när cirkusen ändå är i stan.
