I kväll (21/5) 21.00 träder Daniela Rathana upp på Lundakarnevalens stora scen. Lundagårds Clara Castenfelt bjöd med henne upp på redaktionen för ett samtal om musiken och livet i allmänhet.
Grattis till ”Så Mycket Bättre”! Hur kommer du reagera när någon tolkar en låt av dig?
– Jag kommer bara sitta och analysera sönder. Jag vet ju hur det är att göra en egen tolkning, och det är det svåraste jag har blivit utsatt för, någonsin. Jag sjunger ju på svenska, och några artister som är med sjunger på engelska. Att översätta dem [mina låtar reds. anm.], och få det att låta bra och ha samma innebörd som originallåten … det går inte. Jag kommer sitta och vara jättehård kritiker, och döma sönder dem. Jag vet ju hur mycket tid som ligger bakom en tolkning.
Du jobbade mycket på din musik under pandemin. Var den lugnande, när det inte var så mycket festande?
– Det var den väl. Sen var det konstigt, för att jag släppte en EP precis innan pandemin, och vanligtvis brukar man kunna turnera på det man släpper och få träffa sin publik. Men det fick jag inte. Jag var ganska säker på att ingen lyssnade på mig – jag var helt irrelevant och ingen brydde sig. Det var först när folk kom på spelningarna som jag fattade att det här kunde bli någonting bra. Det var a curse and a blessing, eftersom all tid gick åt att grotta ner sig i albumet.
Hur är det att ha Oskar Linnros som medproducent? Hur är han att jobba med?
– Han är jättejobbig, och vi bråkar jättemycket. Men jag tycker att allt som vi har släppt känns jättebra, och jag är jättestolt över det vi producerat. Vi bråkar alltid av en anledning, och vi känner att vi har ett syfte. Det finns en grov åldersskillnad, och han är en vit man medan jag är en mixed queer- kvinna. Vi kommer från fett olika håll. Jag måste lära honom saker, och han måste lära mig saker.
Foto: Alexandra Roslund
Jag har hört att du har ett alter-ego. Berätta om henne.
– Hon heter Nikita. Jag går en terapiform som går ut på att identifiera delpersonligheter – olika karaktärsdrag som kan skapas utifrån vad som hänt dig i livet. En av de jag hittat och identifierat är Nikita, som är en spritt språngande galen kvinna. Hon älskar att spendera pengar, korta romanser, och att sätta mig i trubbel. Ett exempel på vad hon kan göra är när jag skulle överraska mitt ex med en resa till Italien. Jag hade en sommarbudget på typ 50 lax som skulle räcka hela sommaren, men de spenderades på en vecka i Italien. Du vet – vi hyrde båtar, bodde på lyxhotell, åt middagar … levde la vida loca. Men det var ju inte jag, det var Nikita.
Temat för årets Lundakarneval är ”katastrof”. Vad är den största katastrofen som hänt dig under ditt artistliv?
– Jag sjöng på ELLE- galan. För mig är den en av de fetaste galorna i Sverige. Det är extremt prestigefyllt, och fan vad jag ville imponera på alla som satt där. Det var livesänt på TV4. Jag går upp på den här scenen … och det är tyst. Folk tittar på mig, men jag hör inget i mina lurar. När jag drar ut dem hör jag genom högtalarna att låten börjar, och jag tänker ”då kör vi”. Jag fick sjunga hela låten utan att höra någonting. Det var ett trauma. Men när jag kollade på det i efterhand så gick det hur bra som helst. Om jag blir döv kommer jag alltså kunna fortsätta sjunga!
