Igår (21/5) 21.00 intog Daniela Rathana Stora scenen till publikens jubel. Lundagårds Clara Castenfelt var på plats, och blev om möjligt ännu mer förälskad i en av popsveriges starkast lysande stjärnor.
Foto: Alexandra Roslund
”Som ni ser är vi lite blyga här uppe på scen.”
Den meningen, tillsammans med påståendet ”2000 pers i AF- borgen blir säkert jättetrevligt” och månlandningen (skojar), är nog den största lögnen jag har hört på länge. Daniela Rathana är allt annat än blyg – faktum är att det snarare är publiken som rodnar och sänker blickarna, när denna blondfärgade kruttunna med intar Lundakarnevalens stora scen på lördagskvällen.
Rathana debuterade år 2019 med singeln Nu till livet, men har hovrat runt rampljuset desto längre. Hon har tidigare varit körsångare till svenska popgiganter som Sabina Ddumba, Kent, Zara Larsson, Seinabo Sey, och Oskar Linnros. Rathana är numera aktuell med sitt första album Rathana Club, som för bara två dagar sen erhöll en Grammis för ”Årets Pop”.
Jag älskar ordet ”fräck”. Det är lite charmigt, för att typ bara medelålders mammor använder det i meningar utan att grimasera samtidigt. Det är också passande om man kärnfullt vill beskriva Daniela Rathanas närvaro på scen. Så fort sångerskan visar sig så beordrar hon publikens uppmärksamhet med järnhand. Ena sekunden är det en minimalistisk koreografi mellan henne, gitarristen och basisten, och andra sekunden är det ett 15 sekunders break där Rathana låtsas ha sex med scengolvet. Hon gav också en säkerhetsvakt en suggestiv smekning på flinten, vilket (av egen tolkning) inte såg helt ovälkommet ut. Det vill säga; fräckt.
Stora scenen.
Foto: Alexandra Roslund
Personligen tycker jag att det märks att Daniela Rathana är elev till en av Sveriges mest folkkära låtskrivare, producenter och eviga feststartare, Oskar Linnros. Som den första och enda artisten signerad till hans skivbolag Dundra så ekar Rathana Club av Linnros familjära, häftiga pianotoner och trummor som sällan går långt under 100 BPM (mycket trummor, alltså). Hennes texter utstrålar självsäkerhet, vilka tillsammans med hennes panache blir helt glasklara. I en av hennes mest svängiga låtar Farstaglitter lyder en rad; ”gick till Glitter, baxa för en lax, sen la catwalk ut i mina strass. Åkte in, drack slattarna på Riche, sen drömde på min kudde att få bli en rich bitch”.
Med det sagt tycker jag att det är helt fel att på något sätt tacka Linnros för Daniela Rathanas skickliga artisteri. Det är rätt uppenbart, när jag ser hennes show, att hon är en sångerska i sin egen smak. Naturligtvis är alla konstnärer produkter av sina mentorer, och inget skapas ut ett vakuum. Rathanas sceniska mästerlighet, däremot, är inte något som kan läras ut. Den sitter på henne som en fästing – och flyttar sig inte.
Detta görs extra uppenbart under hennes finalnummer Kyss!. Balladen mynnar ut i ett musikalliknande crescendo som inte bara gör publiken vild, utan också sätter hennes mäktiga sångröst som ett körsbär på toppen av glassen. Både jag och publiken gapar, sväljer, och tackar för gåvan. Nästa gång Daniela Rathana ber mig att hoppa kommer jag bara ha en fråga att ställa: hur högt?
