Klockan 17.00 på lördagen spelade Hemliga Klubben, som har knappt 40 000 månatliga Spotifylyssnare, på Lundakarnevalens stora scen – ett litet band som Lundagårds Victoria Källström uppskattar.
Till skillnad från många av de övriga artister som uppträtt under helgens karneval var indiepop-bandet Hemliga Klubben faktiskt i tid till sin konsert. Scenografin var blygsam – en svart presenning hänger i bakgrunden och på den spraymålade en av bandets fyra medlemmar gruppens namn med stora vita bokstäver.
Foto: Johan Larsson
Med sina gulliga, färgkoordinerade kläder får Hemliga Klubben mig att tänka på den mätenhet jag och en kompis brukade använda i högstadiet för att beskriva folk, i regel kändisar, som vi tyckte verkade sympatiska: huruvida vi skulle vilja dricka en kopp te med dem. Och jag skulle verkligen vilja sippa lite grön lundablandning tillsammans med Hemliga Klubben.
Efter att ha öppnat konserten med låten ”Du kommer dra” hämtar gruppens huvudsångare, Adéle Cechal, snabbt andan och ropade ut att det är kul att ”så sjukt många” var i publiken. Själv undrar jag varför det inte var ännu fler. Visserligen har jag länge varit ett fan av bandet och det är första gången jag ser dem live, men jag vill också tro att gåshuden jag får beror på låtarnas storslagna beskrivningar av hur det är att vara ung och dum.
Den andra låten Hemliga Klubben någonsin släppte, ”Dina föräldrar”, är trots att tre år, ett album och fjorton singlar passerat fortfarande deras bästa låt. Uppträdandet får hjälp av publiken. De ståendes längst fram kan varje ord i textens handling om hur svårt det kan vara med kärleken trots att alla runt omkring inte förstår varför man inte bara kan bli ett par.
Förutom ”gamla” godingar framförde Hemliga Klubben två ännu osläppta singlar: ”Låta mig va” är en av dem. Näst på tur spelade de ”Mer som du” – Adéle Cechal förklarade att den handlar om ”svartsjukan man känner när någon lyckas mycket bättre än du gör.”
Foto: Johan Larsson
Därefter berättade gitarristen Mattias Jonsson – utöver att han en gång i tiden pluggade i Lund och hängde på Sydskånska nationen – att senast han var i staden blev han dumpad. Nästa låt är följaktligen ”Fjärde låten” med textraden ”båda sitter inne, på varsitt fuck you finger”.
När Hemliga Klubbens tid i rampljuset började röra sig mot sitt slut spexade Mattias Jonsson till det genom att uppmana bandmedlemmen Gustav ”Påsen” Gällhagen att, samtidigt som han spelar gitarr, sätta sig på Jonssons axlar. Trots både publikens och övriga bandets nervositet går det bra – ingen ramlar och gitarrspelandet låter inte falskt.
Under de sista låtarna börjar Adéle Cechals röst låta svagare – vilket naturligtvis inte är så konstigt efter att helhjärtat ha levererat flertalet låtar på högsta volym. Dock resulterar det tyvärr i att de sista framförandena inte håller samma höga kvalitet som de tidigare. ”Gå Rå”, som är en annan av deras tidigaste singlar, får därför inte riktigt den uppvisning den förtjänar. Samma sak när låten ”Kompis”, en annan osläppt singel, framförs en andra gång.
Adéle Cechal, Mattias Jonsson och Gustav ”Påsen” Gällhagen i helrött, helgrönt respektive helgult, levererar elektronisk fjortispop på allra bästa vis. Nog för att jag tror att de skulle vara eminenta te-drickar-partners är det nog på scenen de är i sitt esse. Med sin anspråkslösa charm och sina träffsäkra texter tror jag att Lundakarnevalen kan ha gett Hemliga Klubben möjligheten att slå igenom även bland den större massan. Något jag länge tyckt att de förtjänar.
