Rapp, rolig och (o)revolutionär – Lundagårds Victoria Källström har sett karnevalsrevyn.
Med kritisk blick jag kliver in i Universitetshusets aula där Lundakarnevalens revy ska utspelas. Golvet är täckt av en smutsig vit plastduk och publiken får sitta på bänkar utan ryggstöd; det känns även för ett ideellt studentspektakel ovärdigt den anrika byggnaden.
Men när föreställningen väl dragit igång byter jag attityd direkt. Revyn med namnet Revylution blir under sina 45 minuter bara bättre och bättre, och jag skrattar rakt ut på ett sätt som jag sällan gjort i vuxen ålder.
Från att vara helt nedsläckt badar plötsligt scenen i ett rött skimmer. En högtalarröst med skämtsam ton hälsar välkomna och deklarerar att det kommer förekomma skämt i föreställningen om att det brinner men att publiken inte behöver oroa sig. Därefter, fortfarande nedsläckt sånär som på det röda skenet, börjar en sång ljuda och rätt som det är springer ensemblen bestående av tio skådespelare upp på scen.
Totalt består karnevalsrevyn av tretton, av varandra oberoende, sketcher exklusive öppning och stängning. Utifrån mitt amatörperspektiv var det en regelrätt revy med allt vad det innebär. Revylution innehåller en salig blandning av sång, musik, dans, sketch och monolog. Kupletterna (ett ord jag precis googlat upp vilket beskriver en humoristisk eller satirisk sång) är flertalet gånger baserade på kända musikstycken med texter omskrivna efter dagsaktuella ämnen (alternativt bara flams). Och den röda tråden? Ja, i sann traditionsanda är den puts väck.
Merparten av scenerna är skrattretande bra. Skådespelarna är proffsiga, ljuseffekterna ter sig mäktiga när de svävar upp längs kupolen i aulans tak och sketcherna är rappa. Särskilt uppskattade jag falafelmusikalen med skådespelare iklädda teknologoveraller, scenen med en regissör rädd för sin egen regi, duon med en icke-fungerande fallskärm, heta linjen och Hamilton-Löfven. Listan kan göras lång, som ni märker. Även scenen med mamma, pappa och skrikande barn får tummen upp – mycket för att en av skådespelarna i bakgrunden läste en Lundagård-tidning.
Åter till den kritiska blicken – för helt av med den blir jag inte. Bredvid tolv enastående sketcher ter sig den trettonde lite felplacerad. En ensam musikant spelar musik genom att dra en potatis längs en mandolin. Inget mer händer – scenen ter sig lite platt.
I revyns stängningsscen nämns namnet Revylution för första gången. Trots att ett övergripande tema inte är nödvändigt för denna teaterform förstår jag inte alls hur någon av sketcherna har något som helst med revolutionära ting att göra.
Summa summarum: jag älskade revyn! Ett smutsigt plastgolv, brist på ryggstöd och ett oklart namn hindrar inte kärleken från att välla upp inom mig. Revylution är både rolig och smart. Jag vill aldrig höra något annat än kupletter framöver.
