Fyra års väntan har följts av ännu mer väntan. Lundakarnevalens besökare har under den gångna helgen fått köa till i princip samtliga nöjen. I en extrainsatt karnevalskrönika reflekterar Olof Bärtås över förväntningarna som ej infriades.
Som vi hade väntat. Väntat, väntat och väntat.
Och nu var vår väntan äntligen över, fick vi höra. På invigningstalet till Lundakarnevalen under fredagen kunde vi lyssna till rektor Erik Renström som sa att dagen var kommen. Nu var det äntligen dags igen – efter fyra år fick vi nu åter samlas kring tombolabodar, dricka karnevöl och engagera oss i spexiga nöjen.
Men nu när minnet av helgens händelser har börjat samla sig till en mer enhetlig minnesbild, kan jag konstatera att den överhistoriska roll som Karnevalen föreskrevs uteblev.
Varför? För att fyra års väntan bara följdes av ännu mer väntan.
Det har nog inte undgått någon: för att komma in på något som helst område, för att köpa en varmkorv eller spela ett spel i en tombolabod, har vi behövt stå i köer som aldrig tycks ha tagit slut.
I synnerhet om kvällarna har köerna till krogarna stockat sig. När jag i lördags var vid karnevalsområdet vid Paradiset – klockan halv nio – förklarades det helt fullt. En uppenbart arg och irriterad ordningsvakt gormade åt mig och mitt sällskap att det inte fanns någon poäng med att försöka köa – de skulle inte släppa in fler. Vid det här laget möttes denna slingrande orm av människor med en motsatt från krogen Peppar Peppar. Alla stod förvirrade och undrande om vilken riktning de skulle ta. I vilken kö de skulle ställa sig för att få en chans till en lyckad kväll?
Jag undrar hur karnevalisk denna karneval egentligen har varit. Man har kunnat välja mellan två alternativ. Antingen har man satt sig på en krog vid sextiden och sedan hållit fast vid ens platser. (Men detta är inte särskilt dionysiskt.) Eller så har man irrat runt i jakt efter någonting annat. Ställt sig i en kö men sedan passerat vidare och slutligen lämnat området.
Problemet har varit det stora besökarantalet. Allt talar för att Lundakarnevalen 2022 har slagit något rekord. Fler människor än någonsin har bevistat området, mycket som följd av att anordnarna medvetet inte har velat avvisa människor vid entrén. Självfallet har de alla skäl att känna sig nöjda över den stora uppslutningen. Men antalet är bara ett kvantitativt mått på något som måste förstås kvalitativt.
Syftet med Karnevalen försvann i köerna. Det blev för uppstyrt, krävde för mycket planering och tankeverksamhet. Att irra planlöst runt med en cigg i mungipan och en öl i handen var inte bara otillåtet, utan omöjligt att göra under rådande former.
I stället fylldes Karnevalen upp som en vattenfylld ballong där inget fick plats och inget kunde andas.
Och med det följde att det karnevaliska uteblev. Åtminstone för mig.
