Johanna* lider av anorexi och blev i februari inlagd på allmänpsykiatrin vid Lunds universitetssjukhus i brist på bäddar vid ätvårdsavdelningen. I tre veckor bodde hon på avdelningen i ständig skräck för att kvävas på grund av sväljsvårigheter – utan uppsikt från personalen.
Den andra februari lades Johanna, 26, in på allmänpsykiatrin i Lund. Där fick hon under tre veckor successivt ökande portioner av mat och vägdes regelbundet. Även om Johanna var inlagd på allmänpssykiatrin, togs en vårdplan fram av avdelning 5, som arbetar med ätstörningar.
Johanna beskriver för Lundagård hur hon lider av svår anorexi och var svårt undernärd, uttorkad, hade kaliumbrist och EKG-förändringar under tiden hon var inlagd. På grund av hennes tillstånd hade kroppen tappat muskelmassa vilket lett till att hon fått sväljsvårigheter och riskerade att kvävas av maten hon åt.
– Under tre veckor levde jag under den totala rädslan att jag skulle dö inför varje måltid. Jag är till och med beredd på att göra mig folkbokförd i annan kommun för att slippa komma tillbaka till avdelningen, berättar Johanna.
Under tidigare tillfällen då hon varit inlagd har kosten anpassats till hennes behov – exempelvis har potatis bytts ut mot potatismos. Hon berättar att den senaste inläggningen var annorlunda, vilket fått henne att skriva klagomål till patientnämnden.
De andra patienterna i matsalen blev förskräckta.
– Jag råkade ut för flera episoder där jag höll på att kvävas då jag satte maten i halsen, den var svårtuggad och svår att svälja. Vid ett tillfälle fick personalen stoppa fingrarna i min hals och de andra patienterna i matsalen blev förskräckta.
Under tiden hon var inlagd fick hon kontakt med två andra tjejer som också var inlagda på samma avdelning. En av dem vittnar om ett tillfälle då Johanna kvävts av sin mat:
– Johanna fick sitta i matsalen med de andra patienterna och äta till en början. Vid ett tillfälle såg jag hur hon kvävdes av maten men ingen av personalen som var där hjälpte henne. Det slutade med att jag sprang fram till henne och försökte få ur maten ur hennes mun, det tog fem minuter innan personalen reagerade och hjälpte till.
– Vid ett annat tillfälle tog personalen henne i armarna och släpade in henne på rummet, fortsätter vittnet.
Vittnet berättar också om hur hon och de andra patienterna blev rädda av att se hur Johanna gång på gång kvävdes av maten hon åt. Detta ledde till att läkaren beslutade att Johanna skulle äta ensam på sitt rum. I ett svar på Johannas klagomål till patientnämnden skriver överläkaren på avdelningen att beslutet togs för att matsalen ansågs som en ”olämplig miljö för såväl henne som övriga patienter”.
Jag har aldrig varit så rädd.
Vidare skriver överläkaren att Johanna skulle ”inta samtliga måltider på sitt rum och att hon skulle erhålla måltidsstöd, dvs att avdelningspersonal utförde täta tillsyner och J intog således sina måltider under uppsikt”. Läkaren fortsätter: ”det hände vid några tillfällen att J satte i halsen och kräktes upp mat. När detta inträffade fick J hjälp av personalen […]. Vid behov tillkallades även läkare. Undertecknad anser att tillsynsgraden var tillräcklig”.
– De kom typ en gång per måltid men det var olika från dag till dag. Jag frågade varför jag inte fick någon som satt där och vakade över när jag åt men fick bara svaret att ”nej nu blir det såhär”, berättar Johanna.
Johanna tillbringade sina tre resterande veckor på avdelningen själv på sitt rum med enstaka besök av personal under måltiderna. Varje dag kvävdes hon av maten som serverades. Uppsikten över henne från personalen var också otillräcklig, menar Johanna.
– Jag kastade mig mot väggen, mot golvet och bankade mig själv i ryggen för att få upp maten och inte kvävas. Försökte skrika på hjälp och kröp på golvet. Jag har aldrig varit så rädd, berättar Johanna.
Vittnet berättar hur hon hörde Johanna kvävas då de hade rum bredvid varandra och alltid öppna dörrar. Hon ringde på klockan för att tillkalla personal vid ett tillfälle och det tog flera minuter innan personal kom och hjälpte till.
– Som patient får man inte gå in på andra patienters rum men jag skrev med henne medan hon åt för att kolla om hon var okej. Jag var orolig och ville inte att hon skulle dö. Det var extremt fel av personalen att de inte satt med henne hela tiden när hon åt, säger vittnet.
Johanna menar att personalen suckade åt henne och sade till henne att ”inte försöka gnälla” då hon bad om mycket hjälp. De anklagade henne även för att kräkas upp maten med vilje, något som antecknats i Johannas journaler efter tillfällen då hon kvävts av maten.
– Det känns väldigt kränkande då jag bad om hjälp och ville få i mig maten, berättar Johanna.
Vittnet berättar hur hon, en annan patient och Johanna umgicks mycket tillsammans på avdelningen under tiden de var där tillsammans. Hon märkte hur Johanna isolerade sig mer och mer och var nedstämd på grund av hur hon blev bemött av personalen.
– Hon skämdes så mycket över att hon spydde upp maten så hon satt inne själv på sitt rum och försökte gömma sig från personalen, berättar vittnet.
Region Skåne kan inte kommentera specifika fall. På den mer övergripande frågan om hur personal kommenterar patienters beteende svarar Eva-Lena Brönmark, verksamhetschef för vuxenpsykiatrin i Lund.
– Region Skånes värdegrund ”Välkomnande, drivande, omtanke och respekt” är grunden för allt bemötande och förhållningssätt gentemot patienter och kollegor.
Utan de jag lärde känna på avdelningen hade jag gått under.
Hur fungerar det när en patient blir inlagd på en annan avdelningen än den rätta för att den är full? Påverkar det patientens behandling?
– Avdelning 5 är vår regionala ätstörningsavdelning med 10 vårdplatser, patienter med ätstörningsproblematik som är i behov av heldygnsvård men som inte prioriteras till avdelning 5 får vård på allmänpsykiatrisk vårdavdelning. De får stöd och handledning från vår regionala ätstörningsenhet där kompetensen gällande sådana fall är högst, för att kunna erbjuda bästa möjliga vård, berättar Eva-Lena Brönmark.
Johanna har skrivit till patientnämnden och kritiserat hur hon blev behandlad. Hon vill också få svar på varför hon inte fick ha total uppsyn när hon åt. Svaren hon fått lyder att hon fått den tillsyn som behövts. Johanna skulle önska en ursäkt för hur hon blev behandlad och en förklaring till varför hon fick äta själv utan matvak. Om ursäkten uteblir kommer hon kontakta Inspektionen för vård och omsorg.
Nu är Johanna hemma men lider av mardrömmar om tiden på avdelningen. Vissa saker kan hon inte äta längre eftersom det ger flashbacks. För att få hjälp med anorexin har hon sökt sig till ett specialisthem i Varberg och har förhoppningar om att det ska bli bra.
– Utan de jag lärde känna på avdelningen hade jag gått under, då hade jag inte ens brytt mig om att få upp maten jag kvävdes av. De var min räddning, berättar Johanna.
*Johanna heter egentligen något annat.
