Vånna Ingets skånska punk imponerade på Lundagårds Isak Aho Nyman – men borde fått en mer intim scen.
Foto: Saber Malmgren
Malmöbandet Vånna Inget intog Lundakarnevalens stora scen klockan 18 på söndagkvällen. Med sin blandning av rock och punk bröt bandet mot trenden av mer poppiga akter som spelat på karnevalen. Trots att Vånna Inget levererade ett tight och kraftfullt set var publikhavet avsevärt mycket tunnare än det vart på tidigare akter, kanske på grund av genren och kanske på grund av tillfället. Den publik som tagit sig fram till stora scenen var i gengäld kvalitet före kvantitet.
Det gick inte att upprätta någon moshpit, men alla som var på plats kände musiken ända in i märgen och försökte ge Vånna Inget det gensvar de förtjänade. Bandet ger också allt. Sångerskan Karolina Engdahls kraftfulla röst bär över hela festivalområdet och Christine Owmans stenhårda basgångar får hela marken att skaka. På en mindre och mer intim scen hade Vånna Inget utan tvekan kunnat vara festivalens musikhöjdpunkt. Ansvaret för att de inte blir det ligger därav inte på bandet själva, utan de omständigheter de spelar under.
Förhoppningsvis blir framtida Lundakarnevaler mer tillåtande med bokningar som faller utanför den etablerade normen, kanske med mindre och mer tydligt musikprofilerade scener. Band som Vånna Inget bidrar med välgörande nyansering i musikutbudet, och det vore sorgligt om karnevalen drog sig för sådana bokningar bara för att de inte drar samma sorts publik som mer etablerade och “publikvänliga” akter.
