Magnus Tingsek bjuder upp till indiedans på Lundakarnevalens stora scen. Lundagårds Isak Aho Nyman var där och såg en musiker som genom teknisk skicklighet lyckades skapa ett lugn mitt i karnevalskaoset.
Foto: Isak Aho Nyman
De flesta av Lundakarnevalens bokningar i år hade en eller annan koppling till Lund som stad. Antingen hade artisterna som uppträdde på den Stora scenen i Lundagård pluggat i staden eller så kom de från en relativt närliggande ort i södra Skåne. Det finns något vackert i att hålla sig till Skåne just i år. Den skånska artistfaunan betonar vad karnevalen kan vara när den är som bäst: ett firande av sommarens ankomst där hela bygden sluter upp. Magnus Tingseks framträdande på karnevalens Stora scen understryker karnevalens verkliga syfte.
Jag springer nästan in i Magnus Tingsek bakom scenen innan hans spelning. I vimlet av karnevalister och roddare tar det mig en sekund att förstå att det ens är han. Redan innan han går upp på scen känner jag av hur speciell han är i sammanhanget av de elektriskt pulserande popakter som omringar honom i spelschemat. Den musik som Tingsek producerar kommer från en djupt rotad kärlek för konstformens förmåga att ena människor under gemensam, svängig sak. En kärlek som känns som ett uppfriskande glas vatten i karnevalsmanin.
”Är det någon här från Södra Sandby?” frågar han publiken som samlats framför scenen inför fredagkvällens näst sista framträdande. Jubel och applåder följer innan Tingsek river av låten Love Letter (24017), vars titel är en referens till ett postnummer på orten. Om jublet kom av att majoriteten av publiken bestod av folk som faktiskt var från Södra Sandby är oklart, men det kvarstår att Tingseks lokala anknytning slår an något hos publiken.
Den bekantskap som Tingsek ger uttryck för på scen är uppfriskande redan när han spelar, och än mer så när hans spelning ses i kontrast mot Basshunters kaotiskt okänsliga framträdande kort efter att Tingsek och hans band gått av scenen. Tingsek vet vad han håller på med, inte bara som musiker utan också vad gäller hela tillställningen han framträder på. Det som syns utåt är en avspändhet som smittar av sig på alla i publiken.
Foto: Isak Aho Nyman
Trots att han står på en genuin festivalscen, framför ett publikhav som inte verkar ta slut så känns det aldrig som att Tingsek tvekar eller känner av pressen. Hans soul- och funkinfluerade indiepop sveper in alla som står framför scenen i en känsla av tillhörande. För många av oss är det en av de första festivalupplevelserna efter pandemin, för andra kanske det är en av de första någonsin. Solen faller ner bakom universitetshuset medan Tingsek och hans band bjuder på en kavalkad av mjukt svängiga dängor.
Så fortsätter det. Magnus Tingsek och hans band varvar upptempo med ballader men håller sig hela tiden på den soulväg han berett för sig själv. I ett annat sammanhang hade den relativt lilla variationen mellan låtarna som spelas kunnat bli problematisk, men på Stora scenen fungerar det utmärkt. Tingseks inlevelse och musikaliska virtuositet genomsyrar allt han gör på scen och blir det som utgör det huvudsakliga fokuset. En alltför dynamisk show eller setlist hade minskat den här effekten men Tingseks minimala scendekor och avskalade inställning låter varje musiker på komma till sin rätt. På så sätt betonas just människorna bakom musiken och som publik blir man uppslukad av groovet.
Både genom musik och utstrålning lyckas Tingsek med konststycket att för några minuter försätta hela Lundakarnevalen i ett slags lugn. Samvaron som skapas mellan artist och publik blir en påminnelse om hur speciellt det faktiskt är att vi kan vara samlade på det här sättet igen efter år av isolering. Kanske är det det som är soulmusikens verkliga kraft, att genom groove förmedla en slags kalldusch till publiken. I musiken finns ingen ångest, stress eller påfrestning utifrån. Vi är här och vi är samlade, det är allt.
