Hur blev egentligen festandet studentlivets mittpunkt? I vårterminens näst sista studentlivskrönika är Lundagårds studentlivskrönikör Victoria Källström kritisk till bilden av det studentikosa partajandet.
Det är sen förmiddag när jag vaknar efter närmare ett dygns valborgsfirande. Jag kliver så sakteliga upp ur sängen, öppnar min sovrumsdörr och kliver ut i köket. Vid bordet sitter en av mina roomies. ”Åh, allt jag vill är att fortsätta festa! Det är verkligen det roligaste jag vet!” utbrister hon uppgivet då hon ser mig.
Själv känner jag det rakt motsatta: fy fan vad skönt att det är över.
Tidigare i år blev Lund utsett till Sveriges bästa studentstad. Parametrarna ”studentliv” och ”stadsliv” utgjorde tillsammans nästan 60 procent av beslutsunderlaget. Tillgången till sådant som nationer, barer och klubbar betraktas alltså som essentiellt i en ansenlig studentstad. Eller som jag tolkar det: social ångest, bakfylla och pinsamma raggningsförsök på dansgolvet.
Lunds rykte som en stad i ett konstant festtillstånd var en stor anledning till att jag flyttade hit. Likt ett barn som längtar efter julafton drömde jag om att cykla runt i den lundensiska natten bland det stora utbudet av efterfester. Utan att känna till Parrans existens visste jag att det var där, som deltagare i masspsykosen de flesta av oss kallar arrivederci, som kvällen skulle fulländas.
Nu i efterhand är det klart för mig att mina förväntningar på studentlivet i stort byggde på självbedrägeri – en bild av mig själv som en spontan och lättsam person som utan svårigheter kan röja natten lång. I sanningens namn är jag en sådan som föredrar att planera in en öl en vecka i förväg på en bar utan alltför hög musik och att gå hem innan jag blivit för trött för att borsta tänderna.
Det finns egentligen bara en faktor som avgör ifall man har kul på en fest. Det är huruvida det finns någon av romantiskt, eller i ärlighetens namn sexuellt, intresse närvarande. Utan den spänningen – ingen kul fest.
Värt att tillägga är dock att en potentiell flört inte garanterar en lyckad festupplevelse. Om den man har span på nobbar en, alternativt – ännu värre – går hem med någon annan, är kvällen totalförstörd.
Alla dessa risker – alla pinsamheter och misslyckanden – hade jag däremot glömt bort tre veckor efter valborg då Lundakarnevalen stundade. Jag hade än en gång fallit offer för tidens gång och återigen gått på illusionen av det studentikosa som något eftersträvansvärt.
Givetvis brast den snabbt. Bara en dag in gjorde sig sömnbristen påmind, ackompanjerad av onödiga duschar till följd av att man ändå är genomsvettig efter cykelturen till AF-borgen och väl där möts man av en parad bestående av alla ens tidigare dejter.
Jag har försökt förstå mig på de personer som påstår sig genuint gilla att festa, liksom min roomie. Utan framgång har jag rentav försökt efterapa deras förhållningssätt. Jag förstår helt enkelt inte vad som skulle vara så fruktansvärt kul med att dansa sig svettig i ett äckligt korrekök på Sparta.
Således är jag efter helgen tillbaka på ruta ett – fy fan vad skönt att det är över.
