Att se mörkret i ljuset

I en värld där den mänskliga uppmärksamheten är en handelsvara har vi sällan tid att stanna upp och tänka efter. Är den så kallade ”långsamma” kulturen lösningen?

Tänk dig att du går genom en flygplats. Dina väskor väger som vanligt alldeles för mycket och trots att du såg till att vara på plats tre timmar innan flygets avgång är du hysteriskt stressad. Du stannar för att köpa alldeles för dyrt vatten på flaska och medan du står och försöker hålla koll på alla dina väskor hör du en mjuk pianoslinga som långsamt upprepar sig. Du inser att du hört musiken under hela tiden som du varit inne på flygplatsen, men det är först nu du lägger märke till den på riktigt. Plötsligt infinner sig någon form av lugn mitt i kaoset.

Det här var den målbild den brittiske musikern Brian Eno hade när han spelade in skivan Ambient 1, även känd som Music for Airports. Eno hoppades att skivan skulle få folk att ha en trevligare och mer närvarande upplevelse av flygplatser. I sitt projekt utgick Eno bland annat från den franske kompositören Eric Satie och en samling stycken av densamme, komponerade under namnet ”möbelmusik”. Musiken skulle fungera som en del av inredningen: lågmäld nog att det gick att missa den, men intressant nog att man inte skulle bli uttråkad om man uppmärksammade den under en längre period.

Music for Airports blev startskottet för det som kallas ”ambientmusik”, musik som på ett diskret sätt motsäger sig alla den moderna världens måsten och stressmoment, vars enda krav är att du sitter där och lyssnar. Du behöver inte förstå något konkret, det finns inget bestämt mål som du ska nå genom musiken. Du ska bara uppmärksamma den såsom den är. Både då och nu utgör ambientmusik del av en ”långsammare” typ av kultur, en konstform som inte tränger sig på, utan väntar på din uppmärksamhet.

Den långsamma kulturen lyser med sin frånvaro.

Sedan mitten av 1900-talet lever vi i ”informationsåldern”, en tid som bortom allt annat utmärker sig genom att vi möts av fler intryck än någonsin tidigare. Att se och höra så mycket som vi gör just nu må vara stimulerande, men problemet är att det kanske är för stimulerande. Mellan sociala medier, streamingtjänster och högoktaniga pop- dängor finns alltför lite plats för att bearbeta och reflektera över allt vi upplever. Den  långsamma kulturen lyser med sin frånvaro.

För visst känns det som att det långsamma behövs? Överstimulansen vi dagligen känner av blir tydlig bara av att gå in i en affär och höra butiksradion, eller att öppna sin telefon och direkt se färgglada rörliga bilder. När alla måste tävla om utrymme i etern blir uttråkning något direkt farligt för kulturproducenter. Vill du att just din låt, film, serie eller produkt ska få ta plats måste den vara bättre än alla andra på att aktivt fånga så många som möjligt på så kort tid som möjligt. Tiden då man uttråkad behöver fundera över vad man ska göra är förbi,  och kommen är dagen då vi bländas av informationsålderns obevekliga ljus.

Problemet med intryckens överväldigande egenskap har dock diskuterats sedan långt innan sociala medier. 1933 publicerades den japanske författaren Junichiro Tanizakis essä Till skuggornas lov,  en text om vikten av att inte försöka avslöja de mysterium och möjligheter som döljs i världen utan istället uppmärksamma just skuggorna. Tanizaki skriver om vikten av mörker, om hur befriande tystnaden är och om hur bisarra västerlandets vitkaklade badrum är. Alla de breda exempel som Tanizaki använder sig av pekar mot en och samma slutsats: att det i sig inte skulle vara bättre för oss att se eller höra mer.

Problemet som vi ställs inför i dag, som Tanizaki aldrig kunde ha föreställt sig, är att det knappt finns någon tystnad eller något mörker kvar. Inte bara förorenar vi planeten med gifter och klimatförändrande substanser, vi förorenar den också med ljus vilket raderar skuggorna och lugnet. Sedan är ljusföroreningar kanske inte det mest angelägna för den vanliga människan. Vi kan släcka runt oss eller gå ut i skogen för att få uppleva mörkret, men tystanden är desto svårare att få tag på. För att komma till en naturligt tyst plats måste vi bege oss långt från de samhällen som vi i någon mån är beroende av.

Även inom konstvärlden kan fascinationen för det långsamma hittas. 

Kanske är det på grund av just det, avsaknaden av stillhet, tystnad och mörker, som möbelmusiken och den större helheten av ”långsamma” kulturyttringar börjat få ett nytt fäste i dag. Den tidigare nämnde Brian Eno är numera ett namn som klingar bekant, kanske inte i varje hushåll, men hos många med ett särintresse för musik. Den tydligt ”långsamma” filmen Drive my Car vann tidigare i år en Oscar för bästa utländska film och den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakuls första engelskspråkiga film Memoria har imponerat på kritiker och intresserade biobesökare. Även inom den ständigt stormiga konstvärlden kan fascinationen för det långsamma hittas. Under våren har både en dokumentär och en pjäs om den amerikanska konstnären Mark Rothko, främst känd för sina stora och meditativa målningar i få och dova färger, sänts på SVT.

De skuggor som Tanizaki sökte fanns hela tiden för honom att finna, men vi som lever i informationens guldålder har inte samma förutsättningar. Den meditativa funktion som Tanizaki sökte under utstickande hustak eller i mörka lackskålar behöver vi frammana på annat sätt. Genom den långsamma kulturen kan vi närma oss de där stunderna av tystnad och stillhet som låter oss sträcka ut vårt medvetande och använda oss av det som ligger framför oss som en duk på vilken vi kan testa våra tankar och upplevelser.

Den långsamma kulturen låter den samtida människan söka sig bort från den belamrande tillvaron till något annat. Inte nödvändigtvis något enklare, men något som erbjuder ett nytt sätt att uppmärksamma världen runt sig. Genom att se och höra så mycket som vi gör idag har vi vant oss vid att det är så världen ges till oss: genom konstanta och nästan våldsamma intryck. Att lyssna på ett stycke möbelmusik, se en långsam film eller betrakta en minimalistisk tavla erbjuder ett annat sätt att se världen. 

Det här alternativa synsättet präglas av sökande snarare än dragning. Ingenting tvingar oss att fästa vår uppmärksamhet vid just de här sakerna – vi gör det för att vi av någon anledning vill det. Vi stannar upp där på flygplatsen och hör de trevande, slingrande, dova pianotonerna för att det erbjuder en kortvarig skugga under informationsålderns gassande sol.