Vad kan vi lita på för att finna sanning? Studenten Adin Vreva skriver i denna insändare om den evigt pågående diskussionen om sann kunskap.
Förlitar du dig på att forskarna förser mänskligheten med ren och sann kunskap? Har du någonsin ifrågasatt den vetenskapliga metoden? Du kanske är förblindad av personer i labbrockar vars ordförråd innehåller komplexa ord? Lita inte på allt du hör – vetenskapen i all ära men kunskap kan nås på flera olika sätt, vilket kända filosofer genom århundraden poängterat.
Forskare är inte alltid överens, vilket vi kan konstatera efter Coronapandemin där flertal forskare uppgav skilda meningar. Hur många gånger har inte vetenskapliga teorier övertrumfats av nya, skarpare och bättre teorier? Idag har vi högt intellektuella personer så som Sam Harris och Jordan Peterson som har helt skilda meningar om saker och ting trots att de tillhör den akademiska eliten. Om vetenskapen är objektiv, varför finns delade åsikter? En fråga som Peter Stenumgaard lyfter i boken ”Illusionen om vetenskap”.
Vetenskap är inget annat än tron på att framtiden kommer bete sig som dåtiden. David Hume (1711-1776) förnekar påståendet om att varje verkan har en orsak då vi omöjligt kan veta orsaken till det som sker. Det finns ingen logisk förklaring i att solen går upp varje morgon eller att elden är varm. Anledningen till att vi tror oss veta att elden är varm och att solen går upp varje morgon beror på sinneserfarenheter vi erhåller genom observationer av naturen. Vårt förstånd identifierar därefter ett återupprepande mönster som vi felaktigt klassar som absolut sanning.
Kunskap kan erhållas via sinnen, förnuft och medvetande. Sinnen är vanligtvis den första kunskapskällan som människan kommer i kontakt med. Förr ansåg man att solen snurrar runt jorden men senare kunde Galileo Galilei konstatera att det enbart var en optisk illusion. Tittar man upp mot stjärnorna kan man tro att de är små, senare lär man sig att det likväl är en optisk illusion. Alltså vet vi att kunskap erhållen via sinnen inte går att lita på. För att inte våra sinnen ska lura oss behöver vi vända oss till nästa kunskapskälla som är förnuftet.
Förnuftet är ett bättre verktyg till att skapa förståelse för verkligheten och det är denna kunskapskälla tillsammans med sinnena som lägger grunden för vetenskapen. Förnuftet lär oss att stjärnorna inte är små utan att de i stället är väldigt stora men befinner sig på ett långt avstånd från oss. Trots detta kan vi inte fullt ut förlita oss på förnuftet. Vi vet att vetenskap inte kan nå högre än graden av hypotes, eftersom vi tidigare konstaterat att vetenskap enbart är tron på att framtiden kommer bete sig som dåtiden.
Den sista kunskapskällan är den som vi kan vara mest säkra på: enligt Descarte kan vi enbart vara säkra på medvetenhetens existens – han sammanfattar detta med sitt påstående ”jag tänker, alltså finns jag”. Det vi kan vara säkra på är att vi bär på något inom oss som kan observera och inhämta kunskap via sinnen och bearbeta sinnesintrycken med hjälp av förnuftet. Även ifall det visar sig att allt är en optisk illusion eller ifall förnuftet gör felbedömning i sina slutsatser kan vi alla vara säkra på att vi har ett medvetande av något slag som har kapaciteten att uppfatta dessa fenomen. Utöver vetenskapens bristfälliga försök att nå absolut sanning, har vetenskapen likaså ingen förmåga att beskriva andra verkligheter så som exempelvis smärta, kärlek eller sorg.
Vi kan således konstatera att vetenskapen inte kan förklara medvetandet, alltså måste medvetandet kunskapsmässigt vara steget vassare än förnuftet. Kanske bör vi använda medvetandet som verktyg för att nå absolut sanning?
Adin Vreva, student vid Lunds universitet
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs är skribentens egna. Instruktioner för att skriva insändare finnes här.
