Smörigt värre när Coral the Color intog karnevalsscenen

Från vad som bara kan antas är pojkrum prydda med affischer av band som Hov1 och Mares har Coral the Color tagit sig hela vägen till bästa speltid på karnevalsscenen. När Lundagårds Oscar Lundberg befinner sig i publiken slås han av att bandets framgång kanske inte främst beror på några musikaliska färdigheter.

På deras hemsida beskriver Coral the Color sig själva som ett indiepopband med ett 10-talssound ämnat att skapa den ”eftersökta kicken” under livespelningar. Deras fräsiga logotyp, klatschiga bandnamn och uppsättning avväpnande bandmedlemmar får mig att undra varför bandet ännu inte är rikskänt.

Sedan förstår jag skälet.

Innehållet i låtarna som fyller bandets setlist är inget mindre än plågsamt smörigt. Med slipsen lite sådär tokigt uppknäppt sjunger Tobias Schön de inledande tonerna till I don’t like you. Låten, som karaktärsenligt nog behandlar obesvarad kärlek från perspektivet av den ointresserade, är en av många blaskiga poplåtar i bandets repertoar.

Om publiken spelar bingo med rutor av smöriga tonårsbandsklyschor kommer alla att vinna.

I en uppvisning av imponerande förutsägbarhet lyckas Coral the Color pricka in alla de ledmotiv som driver landets gymnasister. Klimatförändringar, sena stockholmskvällar, och att hångla på skolfest sammanfattar stoffet i bandets låtar. Den klyschiga röda tråden kan även summeras med ledorden i låten Reality: 

”It’s reality”. 

Perioderna mellan låtar fylls med enkla applåder i stil med ”Vilka här ikväll pluggar?”, uppmaningar att köpa bandets trendsäkra t-shirts och Tobias Schöns väl inövade sängkammarblick.

Det känns som att vi hela tiden är sekunder från att Oscar Jacobsson-skjortan ryker.

Merparten av konserten har förflutit när jag ertappar kroppen rycka i takt med basgångarna. Jag känner en oförklarlig drivkraft att följa alla sångarens uppmaningar till publiken. ”Gillar jag det här?” tänker jag samtidigt som jag skriver ner något om att föreställningen rent musikaliskt kanske inte är något att hänga i granen.

Du har hört det förut. Livliga gitarrsiff mot enkla pianoslingor – generisk pop helt enkelt. Likt astrologi hittar refrängerna hem då de är tillräckligt vaga för att alla ska kunna känna igen sig. Det är inte osvängigt, men det är redan gjort bättre av andra.

Det påminner Hov1, fast utan pretentioner om att deras svärföräldrar kommer misstycka.

Vad Coral the Colors har är en enastående energi, genomträngande scennärvaro och ständig publikkontakt som fått mig och till synes övriga i publiken att sänka garden. Det är visserligen svårt att avgöra var de genuina lovropen börjar och var de ironiska slutar, men en sak är säker: Alla i publiken har det roligt.

Någon i publiken ropar ”jag älskar er” med ölförvriden stämma.

Det är här, i bandets förmåga att skapa en stämning, som deras charm ligger. Coral the Color varken kan eller bör betraktas som den hantverksmässiga summan av deras musikaliska och lyriska prestationer. Det är lite som att bedöma Alexander Schulman på hur bra han kränger dammsugare — det är inte deras grej.

Tobias Schön gör en paus för att uppmana alla att bevaka bandet på diverse polerade sociala medie-plattformar. Sedan inleder han kvällens sista låt med ett ”yeeahhh”, och musiken rullar igång.

– Den här låten handlar om Greta Thunberg, skriker Tobias Schön.

Bingo, tänker jag.

Man kan säga mycket om Coral the Color. Man kan häva ur sig diverse sofistikerade musikteoretiska anledningar att du inte bör tycka det var så bra. Men när allt är antecknat och de sista ackorden rungat ut går vi alla därifrån med humöret på topp. 

Vad, om inte det, ska man bedöma en spelning på?