Fransk-marockanska Leïla Slimani skildrar på ett inkännande sätt berättelsen om en familj i 40- och 50-talets Marocko.
Titel: De andras land
Originalets titel: Les pays de autres
Utgivningsår på svenska: 2022
Författare: Leïla Slimani
Översättare: Maria Björkman
Förlag: Natur & Kultur
1946 lämnar Mathilde sin hemby i franska Alsace. Under kriget har hon gift sig med marockanske Amine, som slagits för Frankrikes räkning i ett av otaliga koloniala förband. Paret flyttar efter krigsslutet till Marocko, då ännu ett franskt protektorat.
Den starka kärlek som uppstått mellan Mathilde och Amine, som i Alsace kunde överbrygga både rasism och religiösa olikheter, stöter snart på patrull i den torra jorden på Amines gård utanför storstaden Meknes. Här är de inte längre bara älskare, utan måste möta den krassa verklighet och den kulturchock som deras förening innebär. När parets första barn Aïcha föds innebär det dessutom nya krav på Mathilde, som av omständigheterna tvingas rätta in sig efter ett traditionellt hemmafruliv.
Den lilla familjen blir ett slags mellanting, ovälkomna och föraktade av de franska kolonisatörerna, men sedda på med viss vaksamhet av de marockanska arbetarna.
Amine går upp i arbetet på gården, och Mathilde känner sig allt mer främmande inför det nya landet. Den lilla familjen blir ett slags mellanting, ovälkomna och föraktade av de franska kolonisatörerna, men sedda på med viss vaksamhet av de marockanska arbetarna som tycker att Amine blir alltför undfallen inför kolonialmakten. Hans bror Omar går en annan väg och engagerar sig i självständighetsrörelsen. Genom familjen tecknas en bild av 40- och 50-talets Marocko.
De andras land är första delen i en trilogi av den fransk-marockanska författaren Leïla Slimani. Ansatsen är ambitiös – om de två följande delarna täcker in lika mycket tid som denna första installation kommer berättelsen hinna nå en bra bit in på 70-talet, och därmed täcka en ansenlig del av livet även efter Marockos självständighet från Frankrike.
Utöver Amine och Mathilde presenteras i romanen ett rikt persongalleri. Det erbjuder en mängd perspektiv, men Leïla Slimanis vilja att ge alla dessa personer en egen röst blir ibland överdriven. Behövs verkligen ett ensamt kapitel där Mathildes väninna Corrine står i fokus, utan att något nytt egentligen tillförs? Kanske är det trådar som kommer plockas upp och utvecklas mer i kommande delar av trilogin, men om De andras land ska betraktas som en bok i egen rätt är sådana korta bihistorier onödiga.
Bärande i boken är en kvinnoroll under omförhandling. Både Mathilde och Amines syster Selma kämpar för att skapa sig en egen plats i ett annars mycket patriarkalt land. Samtidigt är berättelsen inte moraliserande eller svartvit – även om mycket av Amines handlande i bokens senare del kan ses som moraliskt förkastligt, låter Slimani honom ändå vara en karaktär som läsaren kan känna viss förståelse inför.
Framför allt berör De andras land det plågsamma vuxenblivandet, drömmar om framtiden som grusas när verkligheten rusar ikapp med obönhörlig kraft. När Mathilde under en period reser tillbaka till Alsace leker hon med tanken att stanna där, att överge Amine och deras två barn för att börja om på nytt. Ändå återvänder hon till sist till det liv som hon aldrig hoppats på, men det liv som blev hennes.
