I början av terminen utlyste Lundagård en novelltävling. Nu har tre vinnare korats och bland dem finner vi "Tellus Novus" av Jennie Jansson. Trevlig läsning!
Farkosten är gigantisk och rör sig med ljusets hastighet, vilket är nästan 300 miljoner meter för varje sekund, och ändå gör den inte ett ljud ifrån sig. Den seglar stum genom det oändliga hav som är rymden, helt ljudlös, som en vattendroppe över en galonparkas. Precis som människor måste ljud ha luft för att kunna existera, men här finns bara ett vakuum av mörker och ljus. Ljuset kommer från flämtande stjärnor och solar långt bort, och de lyser upp vägen för den lilla farkosten, som annars skulle slukas av mörkret. Det är tur att skeppet har ett skelett av stålbalkar, hud av plast och aluminium och ett sinne som är kodat att bara tänka på sitt uppdrag, annars hade den nog känt sig väldigt ensam i allt det svarta. Oändligt långt bort från sina gelikar.
I farkosten finns det tusentals människor, men de är också tysta, för de sover. Bara några enstaka suckar hörs, eller regelbundna visslingar när luft passerar näsgångar trånga av polyper. Kemiskt har de försatts i en djup dvala som ingen ska kunna väckas ur på flera år, inte förrän de börjar närma sig sitt nya hem TN16, Tellus Novus – den nya jorden. En ny planet som man hoppas har orörd fått snurra i sin omloppsbana runt den egna solen i otålig väntan på att få invånare. Att få människor som brukar marken, dricker ur vattendragen och bygger bo av skogarna. Om den nuvarande jorden är stor som en ärta är TN16 som ett körsbär, gigantisk i jämförelse och med ett blankt skal som människan bara väntar på att få sätta tänderna i. Grönskande och med klart vatten i haven erbjuder planeten mänskligheten en nystart, ett tomt, rent ark att fortsätta historien på.
En av de som sover sig igenom resan genom rymden är Aron David Johnson. Han var en av de lyckliga som valts ut att få möjligheten att starta upp den nya planeten, skapa en ny mänsklighetens vagga. Hur det gått till förstod han fortfarande inte, men myndigheterna beskrev det som ett slags lotteri, fast för hela jordens befolkning. Med några undantag. Exakt vilka dessa undantag var framkom inte, men han förstod att en rymdresa ställde vissa krav på en mänsklig kropp. När han klev ombord på skeppet hade han inte sett någon som såg ut att vara över femtio. Bara unga, starka kroppar, uppenbarligen bedömda som tillräckligt lämpliga för det ärofyllda uppdraget att göra TN16 till världens nya hem. Han undrade om bara de som uppfyllde dessa mystiska kriterier hade deltagit i lotteriet, eller om lottningen hade behövts göras om ifall fel person blev vald. Veven till det gigantiska tombolahjulet hade dragits i gång och ett namn hade trillat ut, men när kontrollören läst vad det stod hade den besviket skakat på huvudet och bett om en ny omgång.
Tydligen hade i alla fall Aron hållit måttet när hans namn dykt upp, vilket inte var särskilt konstigt. Han var fortfarande ung, bara 27 år och frisk som en nötkärna. Skolan hade heller aldrig varit något problem, lärarna hade ofta beskrivit det som att han ”hade läshuvud” på kvartssamtalen, men han hade inte läst vidare utan börjat jobba för farbroderns skogsbruk. Han tyckte om det, att få jobba med kroppen och gå i markerna, få lära sig om floran och faunan på riktigt, inte bara genom böcker.
Samtidigt var naturen inte längre lika vacker, eller grönskande. Till slut hade den sjuka som legat länge i marken gått upp i allt som växte. När skott dök upp var löven friska och sprängfyllda med grön klorofyll, men när plantan väl slog rot var det något som hände. Stjälkar och stammar blev svaga och krökta, bladen skrumpnade ihop och smulades sönder av starka vindar. Gamla färgglada dokumentärer fanns fortfarande kvar, som visade jordens olika ekosystem i all sin prakt, men de kändes overkliga, som sagovärldar. Aron hade aldrig sett något sådant i verkligheten. Eftersom inget kunde växa kunde ingenting odlas. Mat skapades i laboratorium och i fabriker, med precis rätt mängd vitaminer och mineraler för att befolkningen skulle kunna behålla hälsan. Det var absolut inget fel på maten, han hade alltid tyckt att det var gott, men han hade hört äldre släktingar beskriva smaken som artificiell.
Insikten om att människans tid på jorden höll på att rinna ut hade kommit långsamt, som glaciärers sävliga kana över landskapet, innan de alla hade smält bort. Regeringar och stater hade satt sina forskare på att leta efter ett nytt hem åt arten och till slut, nästan av en slump, upptäckt TN16. En rymdsond hade skickats ut för att undersöka en asteroid som man oroade sig för skulle korsa jordens omloppsbana och kollidera. På resan mot målet hade sonden försvunnit, forskarnas radiosignaler hade tystnat, och man trodde att den var förlorad. Först flera månader senare hade nya signaler plötsligt kommit, men från ett helt annat håll, och mycket längre bort. Sonden hade funnit ett maskhål, en genväg som förflyttat den till mitten av Vintergatan, och där hade den nya jorden legat. Stor, frodig och lockande som en siren vid havsklipporna.
Fyndet hade gjorts för snart trettio år sedan, men det hade dröjt ända tills nu innan forskarna hade lyckats skapa en farkost som kunde ta med människor på ett säkert sätt genom maskhålet. En resa utan genvägen hade varit uteslutet efter att man räknat ut att avståndet till TN16 var 87 ljusår. På nyheterna hade de gjort en pedagogisk jämförelse med jordens avstånd till solen, som var 8 ljusminuter.
”Ja det är ju inget man gör i en handvändning, direkt”, hade Arons mor konstaterat där hon suttit i tv-soffan.
Att ta genvägen genom maskhålet innebar dock en lång resa, uppemot 7 år, förutsatt att allt gick vägen. Maskhål är av naturen instabila, och den hade visserligen legat där i nästan tre decennier, men det fanns inga garantier för att den inte skulle kollapsa imorgon, eller i eftermiddag. När Aron hade accepterat sin plats på rymdskeppet hade han även accepterat att han sannolikt aldrig skulle få återse sitt gamla hem eller sin familj igen. Även om resan skulle bli lyckad skulle det ta åratal att flytta alla människor, och många skulle få vänta hela sina liv. Förgäves. Det hade varit svårt för honom, en ung man som aldrig ens flyttat från hemkommunen innan och den första riktiga flytten skulle bli från planeten. Det kändes också som att han svek familjen när han tog på sig ansvaret att få mänskligheten att överleva. Givetvis hade ingen sagt det, men han var klok nog att förstå vilka svårigheter hans flytt skulle innebära. De yngre syskonen skulle sannolikt snart flytta hemifrån till städerna där det fanns mer jobb, och lämna föräldrarna kvar. Farbrodern började bli gammal och behövde hjälp för att kunna hålla igång sitt bruk, annars skulle markerna snart växa igen med grå sly som kvävde de få nya plantor som orkade sig upp ur jorden.
Samtidigt förstod han att jorden inte kunde räddas längre, det var för sent. Så många fenomen som tillhör världen hade han bara kunnat beskåda på bild eller film. Korallrev, mäktiga vattenfall, berg vars toppar var snötäckta året om. Hans förfäder hade varit för giriga, brytt sig mer om kortsiktiga vinster än det långsiktiga priset för dem. Framtiden är istället TN16. Där finns mylla som de ska lära sig plöja, harva, så och skörda. Råvaror ska odlas, mat ska lagas med hjälp av eld och kokgropar, tills de byggt hus av stadigt virke från raka höga stammar, där grenarna bär frukt. De som valts ut att bli de första resenärerna hade fått genomgå ett utbildningsprogram för att lära sig alla de praktiska hantverk som mänskligheten historiskt hade tagit som självklara kunskaper. I simulationskamrar hade de fått lära sig harva åkermark, gräva upp ätbara rötter och knyta fiskenät för hand.
Det nya livet på TN16 låter som en utopi, men Aron förstår att det kommer bli flera tuffa år i början. Torka eller långa regnperioder kan orsaka missväxt och svält. Planeten kanske gömmer okända sjukdomar som kommer drabba och döda hans medresenärer eller han själv. Djur som ser dem som inkräktare på åratal gamla revir kan attackera. Kalla vintrar kan ta livet av deras framtida barn i kolonin om de råkar sparka av sig filten.
På planeten kommer han skaffa sig en helt ny familj, skapa den genom att förena sin egen kropp med någon annans. De ska inte bara bruka marken utan även den mänskliga myllan. Så frön som kommer bilda skott, knoppa sig och slutligen slå ut som en fjunig, rosa aprikos. Det drömmer Aron ibland om under den långa sömnen han har försatts i, vid de tillfällen då en tank med den sövande substansen är slut och den nya ännu inte har börjat tömmas. Då lyfts han en liten bit ur den tunga dvalan, som när magen höjs över vattnet när man ligger på rygg i en sjö, och drömmer om sin nya familj. Barnen kommer vara vackra med fräkniga ansikten av alla timmar i solen. När han själv bemästrat åkermarken kommer han lära deras små händer samma sak. I skogen kommer han lära dem se skillnad på de svampar och bär som går att äta, och de som gör en sjuk. Barnens mor finns alltid där i drömmens periferi, av någon anledning har han mycket svårare att föreställa sig henne. När han och barnen följer djurstigar i skogen går hon alltid bakom honom, han hör bara en mjuk röst. Ibland springer barnen iväg för att plocka bär, smultron som han såg i floran under utbildningen, och då smyger han och kvinnan iväg till en dunge bäddad med mjuk mossa. Inte ens då, när han i drömmen älskar med kvinnan går hon att föreställa sig, när hon lutar sig över honom hänger det mörka håret fram för ansiktet och döljer det. Men barnen är vackra, så hon måste också vara det. Deras nya hem kommer göra dem vackra oavsett.
Ibland trillar en tår från hans ögonvrå och blöter ned kuddvaret, det är när han drömmer om sin familj som är kvar på jorden. I de drömmarna förenas hans gamla familj med den nya och blir en enda stor. Då har hans föräldrar och syskon lyckats ta sig till TN16 och hjälper till att erövra nya marker. Tillsammans utforskar de deras nya värld, badar i sjöar av klara vatten och kan dricka sig otörstiga. I vissa drömmar hittar de en särskilt vacker plats och beslutar sig för att slå ned sina bopålar. Då ler Aron i sömnen, när han tillsammans med farbrodern fäller träd som ska bli virke till farstubron till deras egna hem.
Han, tillsammans med resten av farkostens resenärer kommer segla genom rymden i sju år. Under sju år kommer deras hem varken att vara jorden eller TN16, utan det kosmiska havet av iskyla. Likväl kommer deras kroppar inte ha åldrats en dag när de faktiskt vaknar, då deras hastighet är så pass hög att de trotsar tidens tand. Inför resan undrade han om det faktiskt gick att säga att han ens varit i rymden då? Egentligen har han ju bara sovit, och inga andra spår som kommer bevisa den långa vistelsen skulle heller finnas. Innan han somnade kunde han inte bestämma sig för om det kändes som en sorg eller inte, att aldrig få uppleva det hem han i dvalan ändå skulle leva i. Samtidigt behöver inte alla platser en människa lever på kallas för ett hem, det var nog snarare en känsla än en faktisk plats. Känslomässigt skulle han i så fall ha två hem, det på jorden som han nu hade lämnat, och i framtiden det nya hemmet på TN16. Ett blankt körsbär som låg i universum och bara väntade på hans ankomst och han skulle smaka på varenda tugga.
Foto: Sara Berntsson
Författare: Jennie Jansson
