Författaren och journalisten Richard Swartz utkom i maj med den litterära självbiografin "Ostron i Prag". Lundagårds Olof Bärtås har läst boken och ser den som en sann kulturgärning.
Titel: Ostron i Prag
Utgivningsår: 2022
Författare: Richard Swartz
Förlag: Polaris
På de svenska kultursidorna finns det ett par personligheter som bor i flera länder och skriver med utgångspunkt i flera tanketraditioner. Som bara till viss del skriver för en svensk publik men som vi ändå tänker på som tillhörande Sverige. Eller rättare sagt: vi reflekterar inte över deras multipla hemvister.
Richard Swartz är en person som visserligen är svensk, uppvuxen och utbildad här, men har ett bredare engagemang i Europa. Han har varit mångårig utrikeskorrespondent i Östeuropa för Svenska dagbladets räkning, skrivit för flera europeiska tidningar och publicerat böcker på tyska. Hans litterära debut från 1994 var essäboken Zwiesprache (aldrig översatt från tyska till svenska), en strålande sorts dagbok över dagarna efter 1989 och skriven tillsammans med den idag ständigt nobeltippade Peter Nádas.
Böcker har fortsatt komma i ett stilla men regelbundet tempo och i maj utkom en sorts litterär självbiografi: Ostron i Prag.
Det finns verkligen skäl för oss svenskar att ifrågasätta huruvida Richard Swartz är ”vår”, med tanke på att boken publicerades redan 2019 i Tyskland med titeln Austern in Prag. Den tyska utgåvan var dessutom översatt från svenska. Varför dröjer det tre år innan originaltexten utkommer, undrar jag?
Det är synd att publiceringen har tagit sådan tid eftersom det är en strålande bok, ett paradnummer i svensk prosa.
Ostron i Prag skildrar när Richard Swartz som ung student lämnar Sverige för Prag. I öppningsscenen står han ung som en fisk på Handelshögskolans trappa. Han har diplomet i handen och en flickvän hemma. Men då sparkar en rastlöshet i gång.
Richard Swartz är, sett från vår tids vinkel, verkligen ingen vänster- eller upprorsman, men scenens år, 1968 – med all dess radikala anda och ovilja att foga sig samman med det borgerliga samhället – ekar genom den unga mannens vilja.
Han åker då till Prag. Inte för att det finns något där, utan för motsatsen. Faktumet att staden befinner sig i periferin av världen lockar honom när han vill undslippa det traditionella livet.
Väl i Prag fångar berättelsen inte primärt historiens vingslag, utan hur det är att passera genom dess vardag. När Richard Swartz flanerar genom staden, blir förälskad i kvinnor och lär känna människor får läsaren bekanta sig med tidsandan och platsen. Det är en stad där man kan lämna in sin vinterrock till kemtvätten och få tillbaka den med fodret utskuret. Där man kan beställa ostron och få alla tillbehör förutom just ostronen.
I DN:s recension av Ostron i Prag signerad Gabriella Håkansson beskrevs boken och Richard Swartz som en anakronism – en sorts historisk och delvis passé figur i nuet. Att Prag får fungera som projektionsyta för ”stereotypa idéer” om Östeuropa i stort.
Det är lätt att reducera reseberättelser till ideologiska, diskursivt formerade blickar (jag har läst både en och annan b-uppsats i historia om det). Men det är lika lätt att missa hur dessa aktörer berikar svenskt kulturliv på ett unikt sätt genom att agera som nod mellan Sverige och andra kulturer. Att vi behöver journalister, författare och skribenter som knyter samman Sverige och omvärlden.
Utan dem och deras berättelser vore svenskt kulturliv mycket fattigt.
Ostron i Prag är mer än en västlig blick på öst – det är en livshistoria och livshållning, framförd på en vacker prosa. I Ostron i Prag skriver Richard Swartz om sin flerfaldiga tillhörighet i Europa. Och det är en lågmäld och finstilt historia om hur en pendelrörelse mellan Sverige och Europa sattes i gång av en flykt till världens yttersta punkt.
