Under våren arrangerade Lundagård en novelltävling. För tävlingen korades tre vinnare. En av dessa var "Parasit" av Marie Eriksson. Trevlig läsning!
Mitt hem är min borg.
Håller inte du med om att man har rätt till sin borg?
Här är jag säker. Här kan jag frodas, bygga mitt eftermäle och säkra framtiden för de som kommer efter mig. Bakom dessa väggar kan ingen nå mig. Utanför dessa väggar var jag ingenting. Jag må ha funnit vägen hit av slumpen och av turen, de jag för evigt kommer hylla som min mor och min far, men styrkan att bita mig kvar och frodas trots de motsättningar som mött mig har jag i mig själv.
Hur kan man leva utan ett hem?
Jag har kämpat för att nå hit. Utstått kyla, svält, en väntan som tyckts evinnerlig. Brukat list och lönndom, väntat och vakat, utnyttjat de styrkor jag har för att uppnå mitt mål. Allt för att få komma hit. För att få befästa mig bakom dessa starka väggar och säkra mina efterkommandes framgång i skydd av mörka, gömda gångar. Här finns det vi behöver för vår styrka och vårt välmående. Vi är inte giriga – vi tar inte mer än det vi behöver för att överleva. Detta anser jag vara varje levande varelses rätt. Håller du inte med om att man har rätt till ett hem?
Vissa kanske menar att jag inte har rätten att kalla denna plats min. Utan tvivel finns det många som ser min blotta existens som en avvikelse, inget annat än något vämjeligt. Men jag frågar dig – vad gör en plats till ett hem om inte det liv som frodas där? Och om vår närvaro innebär att vi lämnar spår efter oss, att vi orsakar visst slitage så vad gör det – är inte livets slitningar vad våra hem finns till för, vad de måste utstå? Jag har gjort detta till mitt hem och jag kommer inte självmant att lämna det. Om jag måste slita ner väggarna och riva upp själva grunden för att hindra någon från att tvinga bort mig så är det ett pris jag är beredd att betala.
Mina barn klarar sig. Vi klarar oss alltid.
Men jag talar aldrig till dem med något högre än en viskning. Kom ihåg att inte dra för mycket uppmärksamhet till er, viskar jag till dem, även de som inget kan höra än. Vår styrka är som störst när vi är gömda. Vår styrka är som störst när dessa väggar omsluter oss, när vi är skyddade från vind och vassa eggar, minns det väl. Och när ni måste resa, svep in er i slug förklädnad.
Ni kommer förstå hur ni ska lämna ert föräldrahem när dagen kommer. Kanske kommer ni svepas med ut av slumpen, likt mig. Kanske kommer ni en dag upptäcka att ni befinner er i en stor, främmande värld utan att förstå hur ni kom dit eller vart ni ska bege er härnäst. Minns då era styrkor och lita på era förmågor, för vi överlever inte genom strid och slag. Vi överlever genom list.
Kanske kommer ni finna att världen en dag kommer till er – att dessa väggar en dag böjer sig för sina anfallare. Det finns många av dem därute – de kommer med stormgrå eggar eller benvita vapen, de kommer med tiden eller med ruttnad och sjukdom, men det är oundvikligt att till slut möta döden inför en fiende oavsett vilka namn de bär. Frukta det inte. Om ni finner er i anfallet så låt slaktens larm och stridens hetta vara ett verktyg för att tysta era steg, dölj er bland de skatter fienden kommer för att plundra.
De kommer självmant släppa in er i nya hem, dåraktigt och girigt rycka till sig det rov ni finns bland. Bege er sedan snabbt till de mörka hörn och skymda platser som finns tillgängliga för er – skapa ert nya hem där och sakna aldrig det som gått förlorat.
Jag kommer sörja mitt hem om dagen kommer under min livstid, när de dolda korridorerna som är mitt hem öppnas för sol och rovdjur och går under. Jag är beredd på att mitt liv kan komma att sluta med våld och plåga. Inget hem i världen är en garanti för något annat. Ingenting varar för evigt.
Våra fiender kanske kommer se mig. Jag kan trots allt inte gömma mig lika lätt längre. Den framgång jag åtnjutit har kostat mig förmågan att undkomma upptäckt – jag är alltför stor för det nu. De kanske kommer upptäcka mig, slita ut mig från denna värme och betrakta mig med äckel medan jag dör under en likgiltig sol. Kanske kommer de krossa mitt hem med sina effektiva styrkor och hoppas att det är nog för att min blodslinje ska gå under i de blodiga spillrorna. Kanske kommer de betrakta den med en felplacerad medkänsla, försöka bränna bort spåren av vår närvaro och andlöst be om att de aldrig ska se oss igen. Utan tvekan kommer åsynen av oss att få deras hud att knottras av obehag, deras magar att vändas vid tanken på vad de kan ha slukat.
Men jag upprepar – vad gör ett hem till ett hem om inte de liv som frodas där?
Jag har skapat ett liv bakom varma väggar, gömd inom dessa kammare som pulserar av blod och liv. Mina barn är spridda genom borgens inre, mellan ben och kött. Vi frodas och gynnas och lever envist kvar. Om det innebär smärta och skada för denna förgängliga kropp som nu är vårt hem, så vad gör det?
Foto: Tomás Castro Rojas
Håller du inte med om att man har rätt till sitt hem?
Författare: Marie Eriksson
