En lekfull konsert stod näst sist på Lundakarnevalshelgens stora scen. Lundagårds Jonathan Juhlin var på plats för att se Atomic Swing.
Det är en kväll där regnet hänger i luften när bandet Atomic Swing äntrar den stora scenen framför Universitetshuset. En bandmedlem är iförd kråsskjorta, en annan bär goth-ig klädsel toppad med svart luva. Sångaren Niclas Frisk har en cylinderhatt med Broder-Daniel-poncho på överkroppen (ni som vet, vet), keyboardisten kommer med 1700-talsutstyrsel och trummisen ser helt enkelt ut som att han inte fått memot.
Direkt känns spelningen lekfull och lätt ironisk vilket kommer att sätta tonen för hela konserten. Vid första låten lutar min granne sig mot mig för att gillande påpeka likheterna med Dire Straits. Jag nickar instämmande, kanske är det stunden som drar mig med sig.
För någonstans är det lätt overkligt att detta smala och något bortglömda 90-tals band får äran att avsluta Lundakarnevalen. Samtidigt gillar jag det: om tidigare bokningar såsom Basshunter och Måns Zelmerlöv varit lätt populistiska, så är Atomic Swing betydligt smalare vilket också storleken på publikskaran vittnar om.
Andra låten är ”Stuck on a Worn Out Rhyme” och sätter fart på publiken. När tredje låten kommer igång dras tempot ned något, vilket snabbt vänds efter ett mellansnack där Frisk konstaterar att bandet är gammalt, så gammalt att de flesta av publiken förmodligen inte var födda vid bandets glansdagar runt 1994.
— Hur många i publiken har sett oss live tidigare? Frågar Niclas Frisk.
Ett fåtal händer åker upp i luften. De tillhör nog inte universitetets samlade överliggare, som mot förmodan anordnat en träff under kvällen, utan min gissning är att de snarare var studenter under 90-talets glada dagar. Men det värmer ett indie-hjärta när gitarrslingorna förenar över generationsgränserna, långt borta från topplistor på Spotify och TikTok.
Låtarna kickas snart igång igen i vad som kanske är kvällens bästa nummer när de kör en lång version av ”Mosquitos On Mars?” med introduktion av bandmedlemmarna.
Lekfullheten fortsätter och keyboardisten Micke Lohse skickar upp karatesparkar mot himlen, Frisk drar av ett gitarrsolo från Van Halen-låten ”Eruption”. Det känns både ironiskt och äkta, som en frisk vind från 90-talet jag själv knappt fick uppleva.
När dängan ”Stone Me Into The Groove” – som alla väntat på – avslutar setet är det kvällens naturliga crescendo. Applåderna därefter vill inte lägga sig och publiken skanderar:
—En gång till, en gång till, en gång till osv.
Frisk har vid detta lag fått strul med sin gitarr och genomfört ett byte men det verkar överta fokuset något för sångaren vilket gör att extranumret aldrig riktigt lyfter. Kanske är detta ett tecken på att bandet inte har inne sin gig-vana längre, men jag konstaterar samtidigt för mig själv ett det är ett riktigt tight framförande. Trots detta är det en fin och kanske rentav passande avslutning på en helg som jag, trots kaosiga inslag, länge kommer att bära med mig.
